Onda andar var först tänkt att ingå som en del i det jättelika romanbygge som skulle gå under namnet ”Den store syndarens levnad”, ett projekt som aldrig förverkligades, men som resulterade i tre av författarens största romaner – förutom Onda andar även Ynglingen och Bröderna Karamazov. De som är bekant med författaren sedan tidigare kommer att känna igen sig också här. Detta såtillvida att både användandet av franska fraser som de omfångsrika persongalleriet inkluderas också i denna roman. Ingredienser som mord, självreflektion, och religion finns även de medtagna då detta samtidigt utgör en sinnebild för en idéroman.

Handlingen som sådan kretsar kring en grupp revolutionära attentatsmän som är ute efter att ställa till oreda och allmänt djävulskap för den ryska myndigheten. Romanens huvudgestalt Pjotr Stepánovitj är den sanna uppviglaren som obehindrat rör sig runtikring det ryska riket i syfte att bilda ett landsomfattande terrornätverk bestående av små revolutionära grupperingar (på denna punkt är romanen alltså dagsaktuell). Omgivningen är också signifikativ för Dostojevskij då merparten av romanens figurer tillhör eller har anknytning till den ryska societeten. Trots att denna historia är snillrikt konstruerad anser jag att Dostojevskij porträttering av de ryska (naiva) revolutionärerna är väl stereotyp. För det är en i sanning präktig karikatyr han målar upp; naiva nihilister och liberaler som säger sig vilja folket väl men som i hemlighet förbannar myndigheterna i samma stund som den ryska livegenskapen avskaffas. Dostojevskijs ideologiska budskap är fortsättningsvis mycket suddigt: uppviglarna beskrivs alltså som sanna egoister och strebrar medan alternativet, de ryska myndighetspersonerna, framställs som viljelösa mähäns.

Dostojevskij var måhända ängslig för den utveckling som han såg komma västerifrån (med socialism och liberalism), och detta samtidigt som han dömde ut det förhärskande alternativet. Så må vara hänt, men summan av detta ideologiska mischmasch leder fram till att karaktärerna – såväl uppviglarna som myndighetspersonerna – känns klichéartade. Och det är givetvis synd.

Trots denna kritik tycker jag att Onda andar är en mycket bra roman, språket är modernt och vitalt och berättelsen tar ordentlig fart under den andra halvan av boken (inledningen kändes dock en aning seg). Inledningsvis störde jag mig på att förlaget låtit de många franska uttrycken stå kvar, men då dessa finns översatta i slutet av boken är det bara en fråga om tid innan man vänjer sig vid denna form av läsupplevelse (om man då inte förstår franska). Kritiken som jag vill framföra till förlaget rör istället baksidestexten. På romanens baksida står nämligen följa att läsa:

”Romanens huvudperson Stavgorin är ett nidporträtt av en nihilistisk agitator, som Dostojevskij uppfattade honom: energisk och demonisk, målmedveten och fullständigt känslokall”.

Man kan givetvis säga mycket och den litterära gestalten Nikolaj Stavgorin, men att hävda att han skulle vara en ”energisk och demonisk agitator” är helt felaktigt. Det är istället Pjotr Stepánovitj som är bokens huvudperson tillika agitator - och inte Stavgorin! Att förlaget på detta sätt kan ha tillåtit sig att låta en klåpare, som inte ens bemödat sig att läsa romanen, formulera baksidestexten övergår mitt förstånd. Det gör ett mycket oseriöst intryck och mig heligt förbannad då jag i trehundra sidor väntade på att Stavgorin skulle utveckla dessa egenskaper – egenskaper som står i rakt motsatsförhållande till hans egentliga karaktär. Fy skäms Wahlström & Widstrand! Med dessa hårda dagsedlar avslutar jag recensionen av denna i övrigt utmärkta roman.

Betyg 4

År 1869 begicks ett mycket uppmärksammat mord i Moskva, genomfört av en grupp anarkister. En kamrat som inte ville underordna sig partiets disciplinregler måste straffas. Denna händelse är utgångspunkten för romanen Onda andar - en våldsam uppgörelse med samtidens politiska idéer.

Betyg 5

I romanen Onda andar skrev Dostojevskij under åren 1871-72 och är en skarp uppgörelse med tidens ateistiska, socialistiska och nihilistiska strömningar. Dostojevskij hade sett hur detta bredde ut sig utan respekt och moral. Han skildrar i romanen ett samtida mord på en anarkist som följden efter att han inte underkastat sig gruppens direktiv. Författaren ger den nihilistiske ledaren Stavrogin en ren hatbild. han är en demonisk, känslokall och totalt hänsynslös människa.

Betyg 5

en roman av stor klass och som bör finnas bla de främsta romanerna som männsikan fått äran att hålla i. det här är en sådan roman.

jag måste säga att det här är en roman som man antingen måste älska eller hata, och jag måste även säga att inte hatar jag då den.

i romanens början skildras en del olika personer som i fortsättningen kommer att ha stor betydelse för romanens fortsatta hanling. under den första delen av de tre delarna får vi följa de i ryssland bosattas vardag som består av det normala. Vi får välja en av dåtidens största tänkare stepan spepanovitj och dennes lojalitet och känslor till hans stora kärlek, men ingen kan förstå hur han känner sig. inte ens hans tankar och arbeten förstår man sig på trots att de blir upphöjda till skyarna.

egentligen kan man säga att hela romanen är full av sådant, nämligen att allting blir så upphöjt till skyarna trots att man inte förstår sig det minsta på det som just upphöjts över allt annat.

det är som vilapriser.......att när bubblan väl spruckit så börja alal slå sig i huvudet.

men nu återigen till romanen, romanens stora och viktigaste frontfigurer äär enligt mig ett par ynglingar som fått den främsta utbilningen i utlandet och således inspirerats av den västerländska socialismen och sättet att manipulera på som blir just ämnet i dena roman av fjodor dostojevskij skriven.

peter stepanovitj ( pjotr stepanovitj ) är son till stepan stepanovitj, denne träffar i utlandet på stavrogin som är son till stepans stora kärlek, varvara petrovina...........

Peter som i Stavrogin ser en Gud och anser honom som Rysslands store frälsare, anser sig vara den valde av Gud att utföra den uppgiften, nämligen att terrorisera hela ryssland och sen ta över makten, men vad han inte vet är att stavrogin lider av en ide som går ut på att vara självdestruktiv, nämligen att till sist ta livet av sig själv.

i romanen träffar vi på flera sådana personer, det visar sig att till och med hela den ryska myndigheten är självdestruktiv. Peter som dragit till sig en grupp på 5 mer elelr mindre dumma, men mera idioter låter sig manipuleras av denne, Peter som lärt sig hur man ska handskas med människorna.

Och att hoppa av den stora ideen, visar sig inte alls fungera, det fick sjatov uppleva när han kallblodigt mördades, men som ansågs offrades för den stora ideen.........kanske det som gjorde mig mest ond....jag misstänkte att det skulle ske, men när dennes fru återvände och de var så lyckliga kunde jag inte sluta tycka att mordet på honom var lite för rå för min smak..............

tills sist visar sig att alla går under, pågrund av svaga egenskaper eller någon stor ide som de har i sitt ägo...........bara den ryska myndigheten och uppviglaren peter är de som klarar sig, trots att den sist nämnde får fly åter till utlandet.

att stavrogin är huvudfiguren i dne här gigantiska förlagan kan jag inte förstå mig på, det är knappt så att han ens figurerar i romanen då och då......men själva ideen, eller snarare sagt allting snurrar runt honom, och honom är det likgiltigt, kännslokall och demonsik sägs det.......jag sammanstämmer i det......bara man tänker efter två gånger innan man börjar förtala sig om dennes roll i denna stora ide.

som vanligt är miljön och omgivningen bland societen i de ryska storstäderna petersburg och moskva och som vanligt så känner man igen det magnifika språket som fjodor använder även i dena stora roman.......sätter författaren beskriver de smala tomma gatorna under kvällarna i petersburg är fantastiska och allting förhärligas av denne store författare händer..........jag måste ge en 5, kritisera inte mitt omdöme, dostojevskij är allt jag har och mindre kan jag inte ge

Betyg 5

Denne författare är oslagbar.
Suveränt.

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Jag tycker inte att denna boken är värd att lägga ner tid på om man inte är en Dostojevskij fantast. Visst tycker jag att den är bra men om man inte har läst någonting annat av Dostojevskij så skall man inte börja med denna. Jag är lite delad själv, den är bra men som sagt, läs Brott och straff eller bröderna Karamazov innan Onda andar.

Betyg 3

Måste börja med att säga att det var grymt irriterande att sida efter sida vänta på att Stavrogin skulle visa en "energisk och demonisk, målmedveten och fullständigt känslokall" sida. Vilket man till sist fick erfara att han han inte hade. Med andra ord tycker jag att det är ett stort minus för Whalström & Widstrand. En missvisande baksida ger ett dåligt intryck men också, i mitt fall, en dåligare läsupplevelse.

Efter att ha läst bland annat "Idioten" samt "Brott och straff", så har mina förväntningar på andra verk från denne författare varit relativt höga. Men i det här fallet kan jag helt klart säga att boken inte lever upp till mina förväntningar. Visst är Dostojevskij en väldigt bra författare och han är otroligt bra på att beskriva personer. Men det är nog också där som jag tror att just det här verket faller på sitt eget grepp. Det blir helt enkelt för mycket av det goda. Det är inte det att han beskriver varje person för mycket utan snarare att han beskriver för många personer. Innehållet är på något sätt för "brett". Detta får till följd att det hela får en till synes trivial prägel. Visst får man sig ett gott skratt då och då, men för det mesta är det nog lite för småtråkigt för min smak. Vissa personer tyckte jag till och med kändes nästan som utfyllnad, en av dessa var Stepan Trofimovitj (Pjotr Stepanovitj's fader). Jag tror knappast att författarens mening var denna, men jag upplevde det som att denna person fanns där med sin passion för Varvara, men samtidigt fanns han inte där. Jag vet att det kanske låter lite egendomligt men så kändes det i alla fall.

Ska ni börja läsa Dostojevskij, starta då inte med den här boken. Då rekommenderar jag hellre "Idioten" eller "Brott och straff". Men är ni ett inbitet fan av Dostojevskij, ja då är det bara att läsa den.

Av mig får boken en stark 3:a dels på grund av det goda språket och de magnifika dialogerna och de målande personbeskrivningarna.

Betyg 3

Inte lika bra som hans andra grejer, skiljer sig på många sätt från de andra verken, men fortfarande läsvärd för alla som gillar big D.

Betyg 3

Den här romanen är riktigt bra, men jag tackar lika mycket Staffan Dahl, otroligt bra språk!

Betyg 5

Visste att boken skulle vara bra men efter att ha läst Fjodors 3 klassiker så måste jag säga att denna bok är minst lika bra som t ex idioten en solklar 5!!

Betyg 5

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Fjodor Dostojevskijs omfattande roman Onda andar handlar om 1870-talets anarkistiska och revolutionära stämning i Ryssland. Det utspelar sig i brytningen mellan tsarväldets auktoritära diktatur och kommunistdiktaturen från 1917. I brytningen började landet även industrialiseras och utländska idéer inom bland annat filosofi och ideologi började spridas. Författarens utgångspunkt är att de revolutionära krafterna var besatta av onda andar som inte tog några som helst hänsyn till människors fri- och rättigheter. Ett liv är ingenting värt i förhållande till det stora kollektivet och det stora målet – den klasslösa och regellösa utopin. Metoden för att uppnå utopin är att skapa kaos och oreda genom att spela ut olika krafter mot varandra samt skapa spänningar mellan olika grupper och etablissemang. Det handlar också om att använda våld, sabotage och bränder för att skapa förutsättningar för den stora revolutionen.

Många av de som samarbetar för den kommande utopin är ateistiska, nihilistiska och likgiltiga. Den revolutionära sammanslutningen i den lilla staden, där romanen utspelar sig, leds främst av, Piotr Verchovjenskij. Han är till skillnad från de andra i sammanslutningen målinriktad, klarsynt, snillrik, smart och fullständigt hänsynslös. Detta gör honom också väldigt endimensionell och enkelriktad. Han utnyttjar alla människor som pjäser i ett schackparti för att få händelseutvecklingen dit han önskar.

Den andra ledaren, Nikolaj Stavrogin, är mer lynnig, egoistisk och cynisk, men samtidigt mer hänsynsfull, reflekterande och moralisk. För Stavrogin är inte allt tillåtet för att genomföra revolutionen. Han försöker emellanåt även göra gott för att hjälpa nödställda. Hans karaktär är därmed mer komplex.

De andra i sällskapet är mest agitatorer och drömmare, de är inte lika hänsynslösa och cyniska som Verchovjenskij utan de drabbas av oerhörda samvetskval efter att ha begått bestialiska mord i den stora sakens namn. Deras dåd leder helt enkelt till galenskap.

Mot dessa revolutionära krafter står de konservativa krafterna som vill bevara det auktoritära tsarsamhälle som existerar. Deras motiv för handling handlar mest om att öka sin sociala status och genom barmhärtighetsverksamhet, donationer och festarrangemang skapa glamour kring sin ställning i samhället.

En tredje grupp är kulturskapare och kulturutövare som har svårt att finna sig i både tsarsamhället och i de nya idéerna. De går helt enkelt vilse i sina försök att fundera ut sin roll i världen. Verklighetsfrämmande idéer och förhoppningar är deras signum.

Kontentan av boken är att snabba förändringar som går ut på att radera ett helt samhällsskick för att ersätta det med ett nytt, oundvikligen leder till blodigt och okristligt förtryck och kaos. Att betrakta samhällsutvecklingen som ett skrivet papper som man kan radera bort, för att därefter skapa en ny människa som om samhället vore ett blankt blad är en filosofisk kvarleva från Rousseaus tankegångar. Att försöka skapa nya människor och överföra egendom från en grupp till en annan möter automatiskt motstånd från många människor, och därmed blir ond bråd död resultatet. De revolutionära tankarna kan sammanfattas av ett bibelcitat som romanen hänvisar till:

”Då gåvo sig de onda andarna åstad ur mannen och foro in i svinen. Och hjorden störtade sig utför branten ned i sjön och drunknade.” (Luk. 8:33)

Citatet passar perfekt till det som sedan kom att hända mot slutet av boken för den revolutionära fraktionen.

Författaren sätter sitt hopp till kristendomens moral där människovärdet inte bestäms utav människans betydelse för kollektivet och revolutionen, utan är ett medfött och absolut värde som aldrig får kränkas. Den konservativa synen där kontinuitet går före snabba förändringar kommer tydligt fram i romanen. Ett civiliserat samhälle måste förändras stegvis med hänsyn till traditioner och kultur. Men författaren sällar sig inte till den konservatism som vill bevara tsarväldet eftersom han på många ställen i boken ironiserar över de adliga familjernas och dess bundsförvanters koketterande och franska fraser.

Karaktärsporträtten är som vanligt i Dostojevskijs anda målande, distinkta och humoristiska. Även om det händer mycket i den sista halvan av boken är romanen främst karaktärsdriven. I första halvan är boken händelsefattig, men trots det skapade Dostojevskij en tryckt och spänd stämning som gjorde det svårt att lägga undan boken. Anledningen är djupet i karaktärerna samt deras resonemang om liv och död, frihet och förtryck och andra filosofiska frågor.

Boken är skriven utan ett egentligt berättarjag även om det finns ett berättarjag. Anledningen är att romanen är skriven som om att berättarjaget är författaren och att författaren mest har en biroll i händelseutvecklingen. Berättaren skildrar vad som händer med viss distans och försöker ge intryck av att bara vilja berätta och inte värdera. På så sätt får man mest veta vad som sägs mellan olika personer vid de tillfällen då författaren är närvarande. Man får ofta inte veta hur karaktärerna tänker. Man får som läsare också upplysningar om klädsel och beteenden.

Kunskap om händelser som författaren inte varit åskådare till återberättas som om någon har berättat det för författaren. Berättartekniken är intressant och ger en distanserad effekt med ett omfattande persongalleri och sidoanekdoter. Läsaren får inte sympati för någon särskild karaktär och berättarjaget är bara en biroll. Men samtidigt lyckas inte Dostojevskij vara konsekvent eftersom man i vissa partier av boken får veta hur karaktärerna tänker utan att detta skulle vara möjligt att få reda på ryktesvägen. Denna plump skapar en viss irritation hos mig och stör flytet i läsningen. Den konsekventa svartsynen blir också lite för dominerande och skulle behövt kontrasteras med mer livsbejakande filosofier. Men trots dessa fadäser är romanen helt klart värd högsta betyg.

Romanen blir inte sämre av att den kan ses som en profetia om vad som komma skulle i det gamla hederliga Ryssland när Lenin och Stalin fick härja fritt.

Betyg 5