Det här är en bok som jag i flera månader har sett fram emot att få läsa. Det är ett plus i sig att boken handlar om kvinnor 60+, det hör ju knappast till normaliteten. Men tyvärr så blev jag besviken över handlingen. Den är väldigt lättläst, nästan lite väl på sina ställen- och lite halvt om halvt underhållande, men det är också allt. Handlingen berör mig tyvärr inte det minsta, jag har utan tvekan glömt den helt om en vecka. Dessutom köper jag inte de fyra kvinnornas åldrar i boken. Jag är snart 65, men när jag läste om Garbo, Pamela, Anita & Ingalill så trodde jag att jag läste en bok om fyra tjugoåringar. Det räcker inte för mig att författaren bestämt att dessa kvinnor är 60+, jag som läsare måste också kunna känna det, och på något plan känna igen mig själv i texten på ett mer inre plan. Det gör jag tyvärr inte. Det positiva är utan tvekan det rappa språket, resan till Nice samt att det endast tar någon timme att läsa ut den- men jag hade ändå önskat att författaren vågat lite mer i texten, vågat sticka ut lite mer a la Unni Drougge. Då hade åtminstone jag uppskattat den mer och utan tvekan gett den ett högre poäng. Nu blir det tyvärr inte mer än en 2:a i betyg för mig. Men själva grundidén om fyra kvinnor över de sextio är bra, och jag hoppas innerligt att hon spinner vidare på den tråden och kanske vågar lite mer till nästa bok.

Betyg 2