Erlendur i sällskap med sin mentor Marion Briem tar sig an ett misstänkt dödsfall som har koppling till den amerikanska basen. Det handlar om början av 70-talet när Erlendur var ganska ny i sin roll som kriminalare. Samtidigt rotar Erlendur i ett försvinnandefall som inträffade 1953, en flicka som försvann spårlöst.
Som vanligt en övertygande bok av Indridason, om än inte någon av hans starkaste.

Betyg 3

Jag har läst ett par Indridason-deckare för ett antal år sedan och kommer ihåg dem som intressanta och spännade deckare. Jag hade liknande förhoppningar på denna, men blev lite besviken.
Historien, eller historierna, är intressanta, men tempot i boken är lite för trögt. Huvudpersonerna är blekt beskrivna och polismännen Erlandur och Marion verkar mest vänta på att boken kan ta slut. Det som lyfter boken är beskrivningen av vad som hände Dagbjört.
En lagom trivsam underhållning ett antal timmar, men inget som lämnar några djupare spår.

Betyg 2

Handlingen är 1979, och det dröjde innan jag förstod det (jag läser sällan baksidestexten), och mycket kretsar till den amerikanska basen. Författarens pappa skrev förresten en bok där en del rörde sig kring den där militärbasen (Indriði G. Þorsteinssons bok "Sjötíu og níu af stöðinni" från 1955 - jag har sett filmversionen från 1962, inte läst boken som jag tror inte finns översatt), så den där basen verkar vara lite av ett öppet sår på Island. Kanske svårt att förmedla det till svenska läsare..?
Boken är rasande skickligt skriven, man läser gärna - samtidigt är de båda kriminalfallen mer realistiska än spännande kluriga. Boken är lite väl lång, men absolut läsvärd och ger ändå mersmak på författaren.

Betyg 2