Kungsgatan, Ivar Lo-Johansson, utkom första gången 1935. Mitt exemplar 1978 med förord av Ragnar Oldberg

Landsbygd möter stad i urbaniseringens tid i 1900-talets första hälft, de unga vill vidare och de gamla blir kvar, funderande över hur det ska gå med framtiden, kommer sonen åter, hur klarar sig vår dotter?

Kungsgatan är själva pulsådern i Stockholm, det myllrar av liv. Dit kommer statarflickan Marta och bondsonen Adrian var och en för sig, de dras till storstaden och de dras till varandra, men mycket kommer att hända innan de återförenas. Till en början går det bra för Magda, för Adrian börjar det svårt och han får slita ont.

Marta märker att en flicka kan komma långt bara hon har utseende, det stiger henne åt huvudet och hon blir betagen i lyxen. Till slut hamnar hon bland glädjeflickorna på just Kungsgatan, hon har som avsikt att med en väninna tjäna ihop till en parfymaffär, men det blir inte som hon tänkt sig och hon blir mer och mer oförsiktig. Till slut är det ett faktum att hon har fått ”sjukan” och att hon smittat ner många.

Adrian däremot som har ett tyngre lynne får det svårt i början, han har svårt att acklimatisera sig och går igenom många stadier innan han finner sin plats, och som han själv tänker” att det upplevda är kanske inte meningslöst, tvärtom är det det enda kapitalet.” Han kommer ut ur det svåra med ny styrka.

Människor har i alla tider sökt förändring och några måste alltid gå före, oftast de unga medan de gamla stretar mot. Det är tryggast med det invanda, men äventyren lockar, en process i samhället där det gamla möter det nya, det tar tid innan omplanteringen slår rot, vi såg det då och vi kan se det nu. Alla ska prövas även bland de sina och då tänker jag på när Adrian började på bygget där hans vän och hyresvärd Moderat hade ordnat en plats, där ska han prövas, stukas för att veta sin plats, det var jobbigt att läsa, jag blev mycket förbannad. Moderat tyckte att han gjorde det bra och om det var han som gjorde det så det blev avklarat. En regel alltså! Sedan blir jag förvånad över att Adrian använder samma metod själv efter att kommit ur det svåra och funnit socialismen, kamratförtryck tycker jag det verkar som.

Det som gör ont är också föräldrarnas väntan att deras barn ska höra av sig. Marta vill så gärna tjäna pengar så hon kan hjälpa sina föräldrar och visa att hon kan stå på egna ben. På kaféet där hon jobbar räcker inte lönen till mycket mer än att bo och äta. Hon lockas till slut till att tjäna mer genom att prostituera sig, hon vet att männen attraheras av henne och till en början väljer hon sina kunder noga, men efter hand går det utför och hon får en könssjukdom, så när hon träffar på Adrian och deras attraktion slår till igen blir han smittad. De blir båda inlagda, sjukan ger sig inte i första taget, det är skammens sjukdom trots att många bär på den.

Funderar över andemeningen i detta, tänker på att Adrian gör allt för att passa in i staden , bli som andra, men känner sig inte bekväm med det, han är en sökare, till slut känner han sig stärkt som individ, lite motsägelsefullt då att han följer de tilltag de använder på de nya på bygget. Magda då som kände att den enda framtid hon hade hemma var att bli gift, i staden däremot fanns möjligheter bara man tog för sig, hon blev förblindad av lyxen och glömde sitt mål. Båda gick vilse, skillnaden är att Adrian hittade meningen igen, medan Marta blev bitter. Så har vi de förödande veneriska sjukdomarna som har en stor plats i denna roman, vissa recensenter ansåg den pornografisk och verklighetsförvanskande, och det var inte utan motstånd den kom ut, t.ex. så fick den inte läsas upp i radio.

Säkert kan man tolka ”Kungsgatan” på flera vis, jag ser invandringsdilemmat och då känns den tidlös, det handlar om uppror från det gamla, att söka friheten och inte riktigt kunna hantera den. Adrian kommer ut stärkt, men Marta blir vingklippt, kan man ana en dos moral där och en underliggande mening att inte förhäva sig.

Betyg 3