Silmarillion var den bok som Tolkien arbetade på i hela sitt liv, från de första berättelserna 1917 och fram till hans död 1973, och den blev aldrig fördig. Den är nödtorftigt avslutad av hans son Christopher efter Ronalds död.
Det är i stort sett en komprimerad berättelse i krönikans form om händelserna i Tolkiens värld fram till slutet av solens första ålder. Sedan kommer två fristående delar, en om ön Númenor och andra åldern, och en om maktens ringar och tredje åldern.
Språket är högtravande och det finns förhållandevis lite dialog, vilket gör att boken känns ganska torr och distanserad, men samtidigt mäktig och högstämd. Det myllrar av namn på alver, gudar, människor, dvärgar och platser – men försök själv att skriva en historiabok som spänner över flera tusen år utan att det blir mycket personer...
Själv anser jag att den kunde ha varit minst dubbelt så lång, för att slippa detta komprimerande, och låta berättelserna istället växa ut och blomma, en efter en. Grundstrukturen finns ju där ändå. Då hade det blivit mycket mera levande litteratur. Som den är nu känns den som en "synopsis till sig själv", om man säger så. Men Tolkien var tydligen rädd för att den skulle svälla ut för mycket och valde detta skrivsätt, tyvärr.
Så trots alla storslagna berättelser och all storslagen fantasi (Ainurs musik är en mycket sympatisk skapelsemyt, säger jag som är musiker!), så når inte Tolkien ända fram. För mig är den tidigare versionen av Beren och Lúthien, som finns i De förlorade sagornas bok 2, fortfarande mycket mer levande än den som finns med i Silmarillion. Och sagan om Túrin är bättre i Sagor från Midgård. Vilket jag tycker visar att han hade vunnit på att låta berättelserna ta mera plats.