I St Paul, Minnesota, utvecklades i slutet av 1800-talet en slum bebodd av immigranter, mest svenskar men även irländare och italienare. Området kallades Swede Hollow och betraktades av stadens myndigheter som ett pesthål. Invånarna var illa sedda, sågs som lata och ohygieniska och hade svårt att få jobb, till skillnad från övriga svenska invandrare som betraktades som pålitliga och duktiga arbetare. Hit kommer familjen Klar, Gustav och Anna och deras tre barn, efter en kort och misslyckad tid i New York. Vi får följa deras och andra emigranters kamp för att klara försörjning och bli accepterade i det nya landet.
Ola Larsmo har skrivet en intressant roman om ett tämligen okänt skede i svensk emigranthistoria. Ingen har väl trott att alla de som utvandrade lyckades i det nya landet, men att det fanns ett rent slumområde bebott av svenskar i Minnesota är det inte många som vet. Berättelsen i sig är förutsägbar, eländes elände med enstaka ljusglimtar och hjälpsamhet invånarna emellan. Den klart intressantaste karaktären är storasyster Ellen som med envishet, slit och en smula tur reser sig ur fattigdomen, skaffar ett bra jobb och gifter sig rikt. Hon är den amerikanska drömmen personifierad, men förblir kluven. Hon är ingen Kulla-Gulla utan tar för sig och ser pengar och stil som viktigt. Om hon varit man skulle hon kallats streber. Hon föraktar sin familj som nöjer sig med att överleva, skäms för sin bakgrund men är ändå den som ställer upp när det krisar. Hon döper sin son efter sin lillebror och är den i familjen som vill att barnen ska veta var släkten kommer från.
En klart läsvärd bok med dokumentära inslag men ändå med individen i fokus. Bäst är sista tredjedelen då barnen vuxit upp och handlingen förs framåt i rask takt.
En detalj som jag stör mig på är att författaren konsekvent översätter Swede Hollow med Svenska Dalen. Det betyder svenskhålan, inget annat, och att invånarna ville försköna begreppet kan man kanske förstå. Men övriga kallade platsen för vad den var och det borde framgå i berättelsen.