"Luften är grå och suddig av krutrök. Alla är skjutna utom jag. Jag har inte så mycket som ett blåmärke"
Skolskjutning på en överklasskola i Djursholm. 18-åriga Maja får skulden och hamnar inför rätta. Hon är inte oskyldig men är hon tillräckligt skyldig för att dömas för mord? Och hur kunde det gå så fel, de hade ju allt...?
Jag vet inte riktigt vad jag tycker om denna ytterst upphaussade roman? Kanske kommer sig tvivlet av att den är så hypad, höga förväntningar har lätt att komma på skam? För som rättegångsskildring är den bra, författaren är själv jurist och har kopplat in stjärnadvokaten Peter Althin som konsult. Porträttet av Maja är inkännande och detaljerat om än inte unikt. Vi vet vad kärlek och besatthet kan göra med kvinnor. Sebastian är däremot svårare att förstå sig på Han har allt men fuckar till sitt liv så sanslöst - och detta utan att omgivningen agerar - att det knappt känns trovärdigt. Det är väl förenklat och PK med en överklass som badar i pengar i en omgivning som fjäskar, men där barn lever i en total känslolöshet och med dysfunktionella föräldrar, samtidigt som den fattiga invandrarfamiljen gör allt rätt.
Boken är också onödigt lång, om lektörerna vågat kapa 70-80 sidor hade nivån höjts betydligt. Kan vara det som skaver för mig. Men kanske är de drabbade av samma vördnad för eliten som personerna i boken, ikonen GW:s dotter bråkar man inte med. Den pladdrande talspråksstilen och mängden citattecken och kursiveringar har jag mer överseende med, det är väl så som ungdomar påstås tala. Boken är av någon anledning klassad som deckare men är egentligen en blandning av psykologisk thriller och drama. Någon deckargåta är svår att hitta men epitetet i sig gör väl att den förväntas sälja bättre.