Varför kan vissa böcker inte behålla den där obehagligt krypande spänningen rakt igenom, från början till slut? Det här är just en sådan bok där första halvan är väldigt intressant och psykologiskt spännande, men där kvarstoden blir lite sådär slapp. Det handlar om Martie som plötsligt en dag råkar ut för en hemsk upplevelse när hon är ute och promenerar med hunden. Hon verkar rädd för sin egen skugga. Detta byggs sedan på med fler och fler, och mer skräckfyllda upplevelser. Martie blir rädd för sig själv, och vad hon kan göra andra människor för skada. Detta är en väldigt läskig del av boken som gör en nästan rädd, och lite obehaglig till mods. För det handlar om fobier, som kan drabba vem som helst. Martie och hennes man, Dustins liv förändras i och med dessa upplevelser, och med i handlingen finns också Dustins bror och Marties bästa vän, som båda har stora problem som drabbat dem på sista tiden.
Det är när den krypande känslan av osäkerhet och att inte veta vad det är personerna drabbats av, försvinner som jag blir mindre engagerad. När fobierna får sin förklaring och kampen mot det som startat dem tar vid, blir boken tyvärr näst intill tråkig. Det jag kan irritera mig på när det gäller Koontz böcker, vilket också gäller "Falskt minne", är att de goda, huvudpersonerna, ofta kan lista ut hela konspirationer på några enkla antaganden gripna ur luften. Efter ett tag har de allt klart för sig. Det gör berättelserna lite för orealistiska och när man känner igen upplägget känns boken lite tjatig. Men i det stora hela blir intrycket av just den här boken helt ok för den är underhållande och med några förkortade eller borttagna kapitel skulle den bli mer tät och mindre långdragen. Men en starkt trea blir betyget.