Jag har länge varit kluven inför Linda Skugge.Ibland älskar jag henne,ibland är hon intensivt tröttsam.Just den här boken är en av hennes bästa,i min mening,därför att jag känner så intensivt med henne.Ibland urartar hon till att bli en skrikig tonårstjej med folkisgänget på bussen,men inte här.
Jag är årsbarn med henne,född 1973,och gick alltså i gymnasiet vid samma tid.Och känner plågsamt väl igen hur det är att känna att man inte duger.Kanske extra mycket för att det hela utspelas på "min tid".
Läsvärt.