Den korrekta titeln är "Bock i örtagård".
"Fritiof Nilsson Piraten var en fantastisk historieberättare!", lyder det stående epitet man så ofta hör om denne skånske författare. Och visst, han kan berätta historier. Men det känns som historierna han berättar blir bäst i andra fora än bokformen. (Jag föreställer mig Piraten hålla låda under glada middagar o dyl.) Precis som "Bokhandlaren som slutade bada" är "Bock i örtagård" uppbyggd av en serie historier radade på varandra, snarare än en innehållsrik berättelse. Detta ter sig för mig lite irriterande, och det uppstår ett otillfredsställt behov av personlighetsfördjupningar.
"Bock i örtagård" har dock flera förtjänster, inte minst Piratens förmuleringskonst är från och till lysande. Och inblicken i det "gamla Sverige" tycker jag är intressant.