Gillar i och för sig alla beskrivningar av miljön och människorna (inte rädd för att visa även det fula), men själva handlingen var väldigt förutsägbar och jag har lite svårt att förstå mig på personerna. Försöket att noggrant beskriva själva psykologin och hur människorna tänker känns väldigt utdraget och upprepande men ändå svårt att förstå.
Nja, inte riktigt i min smak.

Betyg 2

Tyckte att den var bättre än så, Zola är en otroligt skicklig författare.

Betyg 4

Hela boken är ju nästan som ett expriment i hur renodlat naturalistisk en bok får vara. När den kom ut i Frankrike väckte den enorma reaktioner och den framkallar än idag krypande känslor av obehag på ett riktigt ruskigt bra sätt. Man är helt utmattad när man läst ut den.

Betyg 4

Den är inte en klassiker för intet.

Betyg 4

Bra och nästan sadistiskt otäck. Moralisk och intressant, men inte särskilt medryckande.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Suggestiv och otäck är det första jag tänker när jag skall skriva den här recensionen. Och strålande! Den unge Thérèse gifter sig med sin kusin Camille, och tvingas flytta till storstaden, Paris. Olycklig och trött på livet hankar hon sig fram utan några ljusglimtar i tillvaron. Men så en dag… Hennes man återvänder hem från arbetet med en gammal skolkamrat, Laurent, vilken dras till den melankoliske Thérèse trots att hennes utseende inte är till hennes fördel. Kärleken gryr dem emellan, förälskelsen etsar dem båda samman, men problemen hopar sig, hur skall de kunna träffas, var skall de träffas? Mörka planer börjar smidas, är lösningen kanske att taga Camille av daga? Om de så skulle agera, skulle de för alltid kunna leva tillsammans utan att vare sig smyga eller dölja de svallande känslorna.

Självklart blir det inte som de tänkt sig. När väl Camille, som efter en dramatisk ”olycka” drunknat, är borta från deras tillvaro slutar de båda kärlekskranka individerna att umgås, för att inte dra till sig för mycket uppmärksamhet. Men när de senare börjar att träffas, märker de att någonting är står dem emellan, eller varför inte säga någon…

Som jag ovan nämnt, suggestiv och otäck är två ord som på ett flagrant sätt illustrerar denna romans innehåll. Stundtals blev jag nästan rädd då Zola utan några dubier likt en ciceron leder oss fram till det essentiella i människans innersta, där ondska, hat och egenkärlek dväljs, och som en äkta naturalist väjer Zola inte för något, allt beskrivs utan eufemismer. Jag kan tänka mig att denna roman, som förövrigt var Zolas debut, skapade ett ramaskri 1860-talets Europa.

En självklar fempoängare!!!

Betyg 5

Det har tagit lång tid att ta sig igenom den här boken och det har inte varit någon speciellt trevlig eller rolig läsning på något sätt. ALLA beskrivningar som görs dras ut i det oändliga och det är detta som gör boken lika seg som tugummi som fastnat under skon. Språket är inte problemet för det flyter någorlunda bra... vilket gjorde att jag alltid blev förvånad över hur långsamt det gick.

Men den rätta anledningen till att jag tycker illa om det jag har läst är att det trotts allt slår an en sträng inne i mig. Thereses, Camilles och Laurents liv är så oerhört tråkiga och enformiga (trotts det drama de går igenom) under några månader upplever två människor lycka och frihet bara för att obönhörligt dras ner i ett svart hål av tristess och ångest... Man kan inte annat än fråga sig om det inte är så det fungerar för de flesta människor - lycka en kort tid, sedan en livstid av grå vardag och ångest.

Detta är det ruggiga inte mord, lik m.m.

Det var när jag läste den här boken som jag insåg att en bok man tycker om och njuter av märker man av efter bara ett tiotal sidor, medan böcker man aldrig kommer att förlikas med hela tiden får chans efter chans utan att bli bättre för det.

Betyg 2

En bok om människornas mörka sidor - och om mord. Obehaglig

Betyg 4

Jag måste säga att den här boken tråkade ut mig, och jag läste endast ut den för att jag kände att jag var tvungen. Kände inget hjärta.

Betyg 2

Ok!

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

En svag bok skriven av en av naturalismens stamfader med överdrivet många ingående beskrivningar!


Den unga och mörka Thérèse Raquin är tvångs gift med sin kusin Camille. De lever tillsammans med Camilles moder ovanpå den lilla syboutique de äger, som ligger på en liten och trång gata i 1800-talets Paris. Thérèse lever ett liv i mörker då allt är lika enformigt varje dag tills det att Laurent, en gammal barndomsvän till Camille, börjar umgås med familjen och gör dessas liv lite ljusare. Så småningom inleder Thérèse och Laurent en affär i största förtegenhet, men de får inte nog av varandra. Detta leder till att Laurent under en båtfärd dränker Camille, så att han sedan skall kunna gifta sig med Thérèse. Mordet på den dränkte förföljer dem vart de än är, Camilles färgsvaga och svullnade kropp tycks dyka upp överallt i parets närvaro.


Boken bygger på lust, ångest och kärlek, vilket Zola skildrar mycket bra till en viss del. Han använder t.ex. Camilles bristande uppmärksamhet till Thérèse som en ursäkt till att hon inför en affär med Laurent så att hon på så vis kan få kärlek från annat håll. Laurents blir lurad av lustens dragning till Thérèse, han vill ha Thérèse eftersom att det är hans vän Camilles fru. Ångesten är bokens absolut största tema Zola beskriver ångesten hos dessa människor mycket utförligt och beskrivande sätt genom att skildra ångesten i Camilles kropp som hemsöker deras tankar. För övrigt är boken mycket detaljrik även på beskrivningar av objekt.


Jag tycker boken var bedrövlig, jag kände aldrig lusten av att fortsätta att läsa. Efter varje sida ville jag inte läsa mer men jag tvingade mig igenom hela boken eftersom att jag alltid tänkte att den skulle bli bättre fram mot slutet. Men uppenbarligen gjorde jag mig själv en otjänst.
För mig handlar litteraturens naturalism om ett naturenligt och läslig språk, Zolas bok Thérèse Raquin är raka motsatsen då beskrivningarna är alldeles för många, vilka gör att hjärnan blir trött och en uppfattning av objekten är orimliga då man inte minns vilken sak som såg ut på vilket vis. Jag tycker visserligen att Zola beskriver känslor bättre än objekt men på den här fronten var kvantiteten för mycket. Jag anser att Zola skriver för mycket om parets ångest efter mordet av Camille. Istället för att ta tag i problemet och försöka bearbeta det som riktiga människor skulle ha gjort väljer de att stänga inne sig själva och hoppas på att ångesten skall försvinna.
Boken handlar om en liten grupp av människor vars sociala dilemman beskrivs mycket utförligt, dock är det allt eftersom att analyser av de moraliska problemen saknas, jag anser att detta gör boken mycket vek. Boken gav mig ingenting och håller inte alls samma klass som de naturalistiska böckerna, Svindlande höjder, Jane Eyre, Oliver Twist och Brott och straff, som skrevs under samma period.

(Jag vill dessutom peka extra starkt på att boken INTE har något ned kärlek att göra, Zola ville förmedla att dessa människor drivs av sina instinkter, inte känslor.)

Betyg 1

Therese Raquin av Emil Zola.
Emil Zola är naturalismens främsta namn.

Therese Raquin är en mörk historia som börjar med två kusiners uppväxt. Den ena Camille är sjuklig från födseln, han är klen och liten till växten och ingen vacker syn. Hans kusin Therese Raquin växer upp som hans syster sedan fadern lämnat henne i Mme Raquins vård. Eftersom Mme Raquin är rädd om sin sons hälsa överbeskyddar hon honom, och då får också Therese ett trist och instängt liv.

Mme Raquin är änka och ägare till en sybehörsaffär, hon säljer affären och köper ett hus i Vernon som har en vacker trädgård och ligger vid floden Seine. Där tycker Therese om att strosa.

För att trygga sin sjuklige sons liv bestämmer modern att de två kusinerna ska gifta sig. Efter giftermålet blir deras liv inte så annorlunda, bara att de sover i samma rum. Men en dag deklarerar Camille att han vill flytta till Paris. Modern blir utom sig, men ger till slut med sig och Therese har ingen överhuvudtaget frågat, hon har bara att följa med.

Nu blir hennes liv tristare, Mme Raquin köper en dyster och mörk sybehörsaffär och där arbetar de två, medan Camille får arbete på ett kontor. Deras liv går i en jämn lunk och varje torsdagskväll har de besök. En arbetskamrat till Camille börjar komma på visit och så småningom börjar han måla Camilles porträtt.

Mellan Laurent och Therese växer en spänning fram som slutar med att de inleder ett förhållande. Therese väcks upp ur sin dvala, och hon lever upp. Hon väntar ivrigt på de stunder som Laurent kan smita ifrån arbetet så de kan träffas i hennes rum. Men i längden håller det inte att han smiter ifrån sitt jobb, arbetsgivaren säger ifrån. Nu blir det ohållbart för dem när de inte kan träffas längre.

En gång lyckas Therese smita hem till Laurent, och de diskuterar vad de ska göra. Therese säger ”Ibland dör folk, det är bara det att det är farligt för de överlevande.” En plan börjar gro i Laurents huvud efter det. Och en dag när de är på utflykt, sätter han den i verket. Han dränker Camille och Therese gör inget för att hindra honom. Men när Laurent knuffar Camille i vattnet lyckas den senare bita tag i hans hals och få en bit med. Det såret komma att spöka många gånger för Laurent.

Det blir en väldig uppståndelse efter dödsfallet och Mme Raquin sörjer sin son, men hon har Therese och Laurent och sina vänner som tröstar henne. Laurent blir inte lugn förrän Camilles lik hamnar på bårhuset och han kan se med egna ögon att han är död. Men det är ett hemskt lik och den synen kommer att förfölja honom.

De båda älskande kommer överens om att vara försiktiga och inte träffas på tu man hand, de har framtiden för sig. Men snart börjar de må dåligt och får svårt att sova, allrahelst Laurent känner sig förföljd av Camilles lik och såret spökar på hans hals. De tänker att om de gifter sig kan de trösta och beskydda varandra. Men det blir det motsatta, de börjar anklaga varandra i stället och Camilles lik kommer mellan dem. De har dödat sina begär på samma gång som de dödade Camille, står det beskrivet i boken.

Nu är det en ständig kamp mellan dem och när de ska sova tycker de att de har liket mellan sig i sängen. De använder Mme Raquin för att döva sin ångest, de pysslar om henne och vill ha henne med sig så mycket de kan. Hon älskar dem för det och ser dem som sina barn, men ibland glömmer de sig och anklagar varandra för mordet och modern förstår till slut vad de gjort. Hon blir förkrossad, men eftersom hon sedan en tid är förlamad kan hon inte meddela sig för någon. Men hennes ögon hatar och hon vill hämnas.
c
Deras anklagelser mot varandra blir värre och värre, inte bara i ord utan också i handling. Till slut orkar de inte mer och Mme Raquin får uppleva sin hämnd.


Det här är en förskräcklig historia, det grävs i det eländiga och mörka i människan. Alla verkar tänka på sig själv i första hand. Therese verkar inte tänka alls, hon bara fogar sig i det längsta tills det brister även för henne.

Camille är en ganska anonym figur, som är nöjd bara han får gå till sitt arbete. En välbehövlig vila från sin mor kan man anta. Han och Therese älskar inte varandra, det är ett resonemangsäktenskap. Hade Camille älskat sin fru hade nog sympatierna fallit mer på honom, nu känns det som om man egentligen inte håller på någon, möjligtvis på Therese.

Miljöbeskrivningarna i boken är smutsiga, mörka och trista, utom huset i Vernon där fanns ljus och trivsel. Therese blev formad av sin miljö, en instängd tillvaro med en sjuk kusin och en överbeskyddande faster. Hur hade hon utvecklats i en annan miljö, och Camille som blev hämmad av sin sjukdom och sin mor, hur hade hans liv sett ut? Ur kärleken kom inget gott i den här berättelsen.


Fast berättelsen är mörk är den intressant, man får verkligen följa hur alla personerna tänker och agerar. Karaktärerna kommer fram tydligt och även hur de förändras. Therese och Laurent var till en början två lugna personer, men passionen väcktes och då även andra känslor. De blev egoistiska och kunde göra vad som helst för att nå sitt mål, men deras nerver höll inte för trycket. Det hela skenade iväg, de tappade kontrollen.

Det jag kan tycka är att det blir lite för mycket elände, för mycket rotande i det fula och groteska. T.ex. på bårhuset där alla lik beskrivs i dess fulhet och vad de varit med om innan döden. Men det är en intressant bok och väl värd att läsa.

Betyg 3

Ok bok. Inte den bästa. Jag tycker att det är allderles för mycket beskrivet, det händer för lite och beskrivs för mycket. Rekomenderas ej.

Betyg 2

Thérèse Raquin - Émile Zola

Thérèse Raquin är en roman från 1867 och är skriven av Émile Zola.
Boken utspelar sig i Vernon och Paris under 1860-talet, och är en skildring av naturalism.

Romanen har en handling om en kvinna , Thérèse som växer upp och bor med sin faster madame Raquin och hennes son, på grund av att hennes mamma var död och hennes pappa inte visste hur han skulle bete sig med henne. Hos sin faster, hålls Thérèse inomhus med sina sjuka kusin Camille, som sedan tidigare varit väldigt överbeskyddande av hans mor. Trots att hon alltid varit en galen, impulsiv och vild kvinna, får hon tygla sig själv för att hålla sig lugn för sin sjuka kusin och madame Raquins skull.
Madame Raquin börja tycka efter flera år att dessa två kusiner som de egentligen är, borde ta hand om varandra och arrangerar därför ett bröllop åt dom. Hon gör det just därför att hon vill att Thérèse skall ta hand om hennes son Camille när hon själv inte längre kan göra detta.
Men Thérèse, ger inget tycke för den situation hon blivit tilldelad och äktenskapet blir aldrig lyckligt, men det är madame Raquin, vilket hon tycker är det viktigaste.
Denna lilla familj flyttar senare till Paris där Camille börjat arbeta och Thérèse får då sköta en liten sybutik, där hon ständigt får vara tillsammans med madame Raquin.
En dag bjuder Camille hem en gammal vän till familjen, som egentligen är den stora början för romanen.
Denna manliga vän har sitt namn Laurent, och Thérèse börjar attraheras av honom och tillsammans inleder de ett otrohetsförhållande.
Laurent anser att enda sättet för honom att få träffa Thérèse är att undanröja Camille, vilket Thérèse i stort sett inte får en talan om.
Det är under en utflykt en söndag som Laurent och Camille beger sig ut på en roddtur i Seine, som Laurent bestämmer sig för att mörda Camille. Detta mord förändrar både Laurent och Thérèse till kroppar fulla av skuldkänslor.

De personbeskrivningar som kommer fram i romanen beskriver madame Raquin som en väldigt bestämd kvinna och tänker egentligen inte på någon annan än sig själv och sin son Camille. Hon visar att det är hon som bestämmer och hon är kontrollerande. Hon förstår inte eller vill inte förstå att äktenskapet ej är lycklig, och man ser snart att Thérèse inte känner sig hemma i giftermålet. Vad gäller Camille, är att han under en lång tid behandlat som ett barn trots hans höga ålder, medan Laurent är mer en självständig man som har en egen vilja och vill ha det perfekt, om han så måste undanröja personer ur hans liv. Vad gäller Thérèse får man ständiga beskrivningar om hur hon är, vilket bidrar till bilden av hennes kalla känslosamma sida som sedan förändras till en lycklig sida när hon träffar Laurent.

Det var genom denna bok som en ny trend startades, att beskriva känslor i en bok var tidigare inte någonting som ofta förekom. Han skriver och beskriver mycket natur och en brutal sida, såsom mordet på Camille. Man får en klar bild av vad som händer, men bilden man får är inte den trevligaste. Just därför att den är så detaljerad, brutal och rå i beskrivningen. Det är ett bra exempel på en roman från naturalism som var under den senare av 1800-talet.

Med tanke på att romanen är väldigt gammal ser man självklart vissa skillnader i språket. Det är både längre och mer detaljerade meningar, vilket jag anser gör en stor del av boken. Att det är väldigt mycket detaljerad miljöbeskrivning, och han skriver väldigt skickligt om vad som händer med ens kropp, ens kött och blod, vid ett antal tillfällen. Jag tycker dock att han ibland skriver för mycket miljö och personbeskrivningar, som om han i princip snurrat sig in på just beskrivningar. Men jag tycker ändå att boken var väldigt spännande, fastän att boken kunde kännas lite långtråkig vid vissa tillfällen.

Boken är skriven ur ett perspektiv att det är en berättare som skrivit den, att romanen berättas av en berättare som i princip vet allting om allting och alla. Det jag menar är att berättaren känner huvudpersonerna väldigt bra och man får verkligen följa dessa viktiga personer noggrant. Hur man märker detta är att man ständigt får veta vad de tänker på och hur de känner sig.
Man ser väldigt väl att språket är så kallat tidstypiskt, just därför att man märker på orden och hur meningarna är strukturerade. Émile använder sig även av dialoger, som ger en större och bättre syn på det hela. Eftersom att dialoger ständigt används, och det är även därför det är viktigt att det skrivs i romanen, just för att få oss läsare mer förstående.
Jag tycker även att man får följa romanen i en rak kronologisk följd, vilket är viktigt för att hålla intresset uppe

Enligt mig vill författare förmedla att väldiga hemska saker kan hända vid olycklig kärlek. Att bli tvingad in i ett äktenskap och sedan leva med det gör ingen lycklig utan bara olycklig och näst intill desperat. Jag tror även att budskapet i denna roman var att det onda man gör, kommer aldrig glömmas bor utan alltid finnas kvar i ens samvete, kropp och tankar.
Eftersom att naturalism var en nära epok till Romantiken anser jag att han ville förmedla vad känslor kan göra, hur brutalt en människa kan skada någon, hur rått en författare kan beskriva. Han ville helt enkelt göra uppståndelse och visa för alla att det är en bok som är speciell, en som är värd att läsa. Och det är vad även jag tycker, ska man läsa en klassiker som kanske inte varenda elev i skolan vill göra, ska man ge denna bok en chans. Det är en speciell teknik och metod som han använt sig utav och förmedlar någonting obeskrivligt. Jag tycker att boken är värd att läsa då man får en ny bild av litteraturen och jag anser även att denna roman är början på framtiden. Émile visade framfötterna för naturalism och var en utveckling inom litteraturen, då det var han som började beskriva människors känslor. Vilket som idag, är en stor del i alla böcker.

Betyg 3

Thérèse, som i grunden är en väldigt passionerad människa, blir under sin uppväxt tyglad och sedan bortgift med sin sjuklige och vedervärdige kusin Camille. För att inte kvävas i sin tillvaro inleder hon ett förhållande med sin mans bäste vän Laurent, som är allt hennes trista Camille inte är. Förhållandet utvecklar fler känslor än vad de från början trott, men leder oundvikligen till att de till slut måste ta avsked av varandra. Men, det kanske finns en annan utväg? De kunde ju tillsammans röja Camille ur vägen, och därmed kunna gifta sig med varandra.

Jag blev påtvingad "Thérèse Raquin" i skolan och hade lite blandade känslor för den: jag tyckte om boken, men ville ändå läsa ut den så fort som möjligt. Intrigen var väldigt intresseväckande och de psykologiska beskrivningarna efter mordet träffande. Trots att boken var ett tvång gav mig den faktiskt några timmars bra läsning.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Intressant ur ett genreperspektiv, men annars var den stundtals mycket seg. Mycket egoistiska karaktärer som jag hade svårt för. Men eftersom det antagligen var Zolas avsikt så går det bra. Ingående beskrivet.

Betyg 3

En liten pärla jag hittade på halva-rea-priset! Med ett fantastiskt språk (skicklig översättare!) målar Zola sida upp och sida ner med svärta. Det är svart, riktigt becksvart, hela tiden. Och ibland är det precis vad man vill ha!

Betyg 4