I den här boken är det Kråkan som dominerar. Framför allt då hans tyvärr egoistiska egenskaper. Mamma Mu har gjort vårfint i ladugården. Hon har sopat bort damm från fönstret. Med svansen såklart. Dessutom har hon satt några vitsippor i ett glas med mjölk. Jag tror inte jag skulle vilja testa det projektet. Men Kråkan kritiserar. Han ser bara skräpet runt omkring. Resten av berättelsen ägnas åt olika sätt att dölja skräp, men där inget egentligen är det rätta. Och det är just detta som roar mest.