Demian är berättelsen som den unge Eric Sinclairs ungdom och ungdomliga våndor. Temat känns väl igen från de andra böcker som jag läst av Hesse; den splittrade och dualistiska personligheten och slitningarna mellan två världar – den sedliga och den syndiga.

Demian kan sägas vara en sammansmältning av å ena sidan Siddhartha, å andra sidan Stäppvargen. Var jag menar med detta är att Demian dels handlar om en ung individs uppväxt och plågsamma väg mot självförverkligande, detta motiv är snarlikt det som framställs i Siddhartha, dels om slitningarna mellan själs- och driftliv – ett tema som återfinns framförallt i Stäppvargen. Romanen utspelar sig, i likhet med Stäppvargen, i författarens nutid. Av detta skulle man kunna förledas att tro att Demian är ett riktigt mästerverk, ett mästerverk som innehållsmässigt sammanför Siddhartha med Stäppvargen. Så är dock inte fallet. Jag tycker istället att Demian är den klart svagaste av dessa tre romaner. Personerna i boken känns overkliga, och framförallt overkligt skarpsinniga för sin ringa ålder. Därtill tycker jag att många av dialogerna gränsar till pretentiöst nonsens. Oaktat dessa stora brister tycker jag dock att roman har vissa förtjänster – vissa passager och tankestråk är tänkvärda och kritiken mot kristendomens självblid känns klok och nyanserad.

Fortsättningsvis märks det tydligt att författaren Paulo Coelho tagit djupa intryck av denna roman, eller kan en likhet som denna verkligen vara endast tillfällig:

Hesse i Demian (1925):
”Om ett djur eller människa riktar hela sin uppmärksamhet och hela sin vilja på en bestämd sak, då uppnår man den också”.

Coelho i Alkemisten (1988):
”När du verkligen vill någonting verkar hela universum för att du ska få din önskan uppfylld.”

Denna människosyn tycker jag förvisso är fullkomligt vedervärdig (för närmare förklaring se min recension av Alkemisten) men Hesse försöker åtminstone utveckla denna tankegång och förklara dess innebörd, och det gör att det blir lättare att godta tankegången (även om jag personligen motsätter mig den). Sammanfattningsvis blev jag storligen besviken på denna roman, jag hade väntat mig mer… särskilt som författaren heter Hermann Hesse.

Betyg 3

Den här boken måste jag ju bara få ge betyg 5! Det är en himla massa år sedan jag läste den - då när jag var inne i en sån klassiker-period. Jag kan inte säga att jag minns speciellt mycket av handlingen men den här boken kom att betyda väldigt mycket för mig. En sådan bok som fastnade i mitt minne länge, länge.

Det hade varit kul att läsa om den idag men jag vågar inte .... Risken finns ju att jag idag inte alls skulle tycka om den eller kanske rentav inte förstå vad jag överhuvudtaget fastnade för då för länge sedan.

Så jag låter det goda minnet bestå istället!

Betyg 5

Precis som i den första romanen (Stäppvargen) jag läste av denne litteratör, präglas boken av en stark dualistisk kamp. Romanens förgrundsfigur, Eric Sinclair, råkar under sin uppväxt sätta sig själv i en minst sagt prekär situation då han skuldsätter sig till en ung skrupelfri pojke, något som får oanade konsekvenser och påverkar hela hans framtid. Den unge Eric har framtill denna situation levt skyddad i ett hem kryddat av kärlek, ömhet och det ”goda”, ett kristet hem i en borgerlig miljö. Men efter att Eric satt sig i detta predikament känner han sig inte längre hemma i denna trygga miljö då han ser sig själv som en bärare av något mörkt, och detta lever ständigt inom honom sida vid sida med det ljusa som varit så utmärkande för hans tidigare liv. Dock påverkas situationen ytterligare då den något äldre pojken Demian liver in i handlingen och Erics liv då denne hjälper Eric att lösa sina problem. En vacker roman om utanförskap och sökandet efter en identitet som rekommenderas starkt.

Betyg 5

Jag håller i mångt och mycket med Stigh som recenserade boken överst.
Här är det den egna viljan som hyllas. Tilltro till sig själv, till varje pris. Viljan till en ny värld med den nya medvetna människan. Tillsammans en kollektiv vilja till förändring där kriget är en nödvändig och positiv faktor.
Hesse manar fram allas rätt till en egen individuell utveckling.

Människan är tusentals olika jag. Godhet och ondska är helheten i människan. Denna helhet symboliseras av guden Abraxas, som bla förekommer i den Gnostiska trosriktningen ( från Sumer till Antikens Grekland osv. ). Se helheten - hyckla inte! Inse drifterna och begären i skönheten och tryggheten. Sådan är människan.

Fru Eva symboliserar hela det kvinnliga idealet. Moder, älskarinna, skönhet, klokhet, trygghet, ömhet mm.

Vapenskölden på barndomshemmet visar att lyckan ytterst vilar på makt och styrka.

Hesses idol vid den här tiden var Nietzche. Styrka och vilja.

Hesse är till sin gestalt en fascinerande författare. Dock har den här boken många svagheter. Förenklingar och naiva överdrifter vars konsekvenser blir förfärliga. Ideal till varje pris där kriget är det yttersta medlet.

Litterärt får boken därför "endast " en svag fyra.

Mvh MMMATS

Betyg 4

Håller även jag med stigh i mycket av kritiken kring "ovanligt skarpsinniga" personer för sin ungdom, orealistiska dialoger och många andra inslag. Dock finns många tänkvärda tankar och passager kring slitningar mellan det onda och goda osv, men därefter går resonemanget utför och jag kan inte riktigt relatera till den sorts "persondyrkan" huvudpersonen ägnar sig åt där Demian närmast lyfts till att vara något slags "halvöverjordisk" varelse.

Betyg 3

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

Jag tror inte man ska läsa Hesse alltför bokstavligt, utan istället fokusera på ordens andemening. Med andra ord tror jag inte Hesse med Emils beundran för Demian försöker beskriva någon slags persondyrkan till en verklig person, utan istället fungera som en tankespegling av vem Emil egentligen vill och bör vara. Jämför till exempel med när Demian säger till Emil att om han söker tillräckligt djupt i sig själv så finns Demian där. Det är ju till och med så att Hesse pratar i Glaspärlespelet om en persons daimonion (el. daemon). Sett till att Hesse lånar idéer och språk fritt fram och tillbaka i sin litteratur kan det knappast vara en tillfällighet.

I övrigt kan jag hålla med om att vissa partier, liksom i Hesses övriga böcker, innehåller "meningslöst pladder. Men det sänker inte helhetsbetyget i mitt tycke.

Betyg 5