Jonas bor med fru och barn utanför Göteborg, Han har ett företag och är både engagerad pappa och idrottstränare. Men trots detta har han lite svårt med det sociala samspelet, han upplever människor som ytliga och då han inte är bra på småprat börjar han undvika sina bekanta. Så en kväll råkar han höra ett samtal han inte borde och hela hans värld rasar. Han säger inget till någon, men minnen från hans destruktiva tonårstid kommer upp, med skuld och utanförskap. Den ordnade tillvaro som han med möda byggt upp börjar krackelera och hans sociala dyslexi tar sig allt tydligare uttryck...
Sara Kadefors har skrivit en mörk och sorglig roman om en person så svårt skadad av upplevelser i ungdomen att den normalitet som han söker och har lyckats bygga upp är ranglig som ett korthus. Alla svek honom i ungdomen men på olika sätt. Hans föräldrar, syster, kompisarna, skolan. Han led av dyslexi men läste ändå böcker. Hans sociala dyslexi var både värre, mer svårhanterlig och mer ödesdiger. Den enda som SÅG honom och han kunde vara sig själv med var Rebecca. När hon försvann rasade allt och kvar fanns bara mörker och skuld. I vuxen ålder sviker han och blir sviken, mest av allt sviker han sig själv.
Jag känner verkligen för Jonas medan andra tycker att han får skylla sig själv för det som sker i vuxen ålder. Enligt baksidestexten blandar författaren ljus och svärta. Jag hittar inget ljus, om någon gör det så säg gärna till. Och kanske är det bokens svaghet, allt som kan gå fel går fel. Jag har läst Hon som älskade honom av författaren och tyckte ganska bra om den. Denna var mest plågsam och nu är jag tveksam om jag ska läsa mer av henne.