Ett väldigt släktträd, med rötter i fransk medeltid och med förgreningar uppe i svenskt 1970-tal, tar form i Några steg mot tystnaden. Romanens huvudperson eller i alla fall dess samlande gestalt, som släktforskare, återberättare, självgranskare är Robert Guenole, en åldrad advokat i Paris. Från hans liv löper i ett rikt och sinnrikt mönster trådarna till romanens tre i varandra skiktade berättelser. Närmast oss i tiden är en berättelse om kärlek, om ett ungt svenskt par – han brorson till Guenole – i sydschweiz strax efter andra världskriget. I deras förhållande, som till en början ter sig nästan naivt idylliskt, växer hotfulla minnen in både från den guenoleska släkten och från kvinnans förgångna. I en annan berättelse utspelas handlingen under napoleontiden: här rör det sig dels om det av Napoleon arrangerade mordet på hertigen av Enghien, dels om ett gåtfullt brottsfall som framstår som ett massmord. Den tredje berättelsen, kanske romanens höjdpunkt, skildrar kvällen före slaget vid Nancy 1477. Soldaten Colinet, en förfader till Guenole, förströr sina krigsleda kamrater med skildringen av hur en ung student, sedermera berömd filosof, lurar en högt uppsatt kärlekskrank dam som brukar låta mörda de unga män vars sexuella tjänster hon tagit i anspråk.
”Kulturen lever i hög grad på att försöka sig på beskrivningar av människan” säger Robert Guenole. I några steg mot tystnaden har Eyvind Johnson försökt en beskrivning som än en gång vittnar om hans storhet som beskrivare, berättare, analytiker, livs- och tidskommentator.
Utdrag ur boken:
"Porträtten, ansiktena, gestalterna på väggarna – en krets som först hade tyckts oräknelig, ett vimmel, en stelnad myrstack av människobilder, men när man tittade sig kring närmare var de kanske bara ett par dussin. En krets som slöt sig kring de nya gästerna och blev en grupp betraktare, bosatta här.” (sid. 46)