Denna lilla samling består av tre berättelser; "Lord Arthur Saviles brott", "Spöket på Canterville" samt "Miljonär som modell". Den första handlar om en man som får en ohygglig spådom (och därefter tvingas ta konsekvenserna av denna). "Spöket på Canterville" är troligtvis den mest kända av novellerna och berättar om det brittiska spöket Canterville som misslyckas att skrämma en odrälig amerikansk familj. Slutligen är "Miljonär som modell" en präktig liten historia som visar att god moral alltid leder till goda resultat.

Av dessa tycker jag helt klart att "Spöket på Canterville" är den bästa. Den är humoristisk, elak och sorglig. För sin tid var den antagligen ytterst nyskapande och den läses med en antydan till leende än idag. Tyvärr blir det aldrig mer än en antydan. Jag fann den här samlingen ganska medioker, även om jag helt klart gillade Wildes sköna och lite småbitska språk. Jag ger den en trea.

Betyg 3

”Lord Arthur Saviles brott” är en novellsamling som förutom titelnovellen också inrymmer ”Spöket på Canterville” och ”Miljonär som modell”.

”Lord Arthur Saviles brott” handlar inte helt oväntat om en man vid namn Arthur Savile och hur denna konfronteras med en spådom som säger att han inom kort kommer att begå ett mord. Jag tycker att det tydligt framgår att Wilde vid skrivtillfället tagit starka intryck och inspirerats av amerikanen Edgar Alan Poe såtillvida att Wilde liksom Poe blandar stringent logik med den totala absurditeten. Resultatet är dock enligt mitt tycke ett fullkomligt misslyckande. Wilde lyckas inte alls (tillskillnad mot Poe) med att få mig som läsare att köpa framställningen, huvudpersonens agerande känns enbart frånvänt, verklighetsfrämmande och därför löjligt. Inte ens språket får godkänt…det känns som att novellen författats av en omogen tonåring. ”Spöket på Canterville” är betydligt bättre men långtifrån bra, återigen tycker jag mig märka Poe’s inflytande men berättelsen känns likväl anmärkningsvärt platt. Det enda intressanta med denna novell är den plötsliga perspektivbrytningen i mitten varefter händelserna plötsligt utgår från spökets perspektiv. Den sista novellen ”Miljonär som modell” är en riktig plattityd vars andemening är att ädelmod vinner i längden.

Sammanfattningsvis tycker jag att den här novellsamlingen är högst medioker (gränsande till dålig). Hade en okänd person lämnat in den till ett förlag tvekar jag på att den hade blivit utgiven.

Betyg 2

Spöket på Canterville var väl egentligen den ända som var något å ha. Men den ligger också på gränsen till underänt

Betyg 2