Berättelsen om den unge Vadim Maslennikovs sista år i livet är tecknad med skärpa och Agejevs konturburgna beskrivningar av drogberoende och av en kokainist förvirrade och tvångsneurotiska tankegångar är fascinerande. Jag tycker vidare att Agejevs skildring känns påtagligt självbiografisk, inte minst beroende av de detaljrika barndomsskildringarna. Den avslutande filosofiska utläggningen om hur människans sinnesstämning helt avgör, och fungerar som stimuli, för de efterkommande gärningarna är mycket intressant och förmodligen romanens verkliga höjdpunkt. Avslutningen känns dock väl abrupt och det tycks nästan som om författaren inte kunnat förmått sig att i detalj beskriva Maslennikovs slutliga förfall. Agejevs huvudperson är hursomhelst en av de mest osympatiska och känslokalla litterära gestalter som jag kommit att stöta på. Berättelsen har vissa beröringspunkter med Bulgakovs novell ”Morfin” även om kvalitetsskillnaderna är stora (till Bulgakovs fördel).

Betygsmässigt en trea, varken mer eller mindre.

Betyg 3

utmärkt

Betyg 5

Bra. Kanske för att mitt intresse för Ryssland är ganska stort. Att man inte vet vem författaren är gör på något sätt boken spännande redan innan man vänt första bladet.

Betyg 4