Astrid Lindgren skrev att ”när två pojkar av samma skrot och korn möts ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon”. Det är svårt att inte tänka på citatet när man läser Lisa Brunsells debutbok ”Allt som är” där vi får följa den stadigt växande relationen mellan Sara och Ester, en relation som till en början är professionell gällande rollen mellan vårdtagare och vårdgivare, men som allteftersom luckras upp till att bli en personlig relation mellan två människor.

Varken Sara eller Ester faller under det av samhället sedda praktexemplet över en social människa. Sara är visserligen duktig på sitt jobb rent praktiskt, men emotionellt finns det konstant en mur mellan henne och andra, som ingen brutit sig igenom. Ester ses som den bittra tanten utan att någon tagit sig tiden att förstå vad det är som ligger bakom denna försvarsmekanism. Vad som i början verkar vara en otäck introduktion mellan de båda då Sara provokativt griper blåmärkeshårt tag om Esters handled och Ester slår Sara på käften, blir en berättelse om två emotionellt skadade människor som tillsammans finner en tillvaro.

”Allt som är” är en hudnära skildring med många teman; att bli lämnad, att åldras, att förlora, att aldrig höra till, att vilja men inte kunna. Vi får bara glimtar över levda liv och händelser som format karaktärerna. Men det räcker ändå för att se människan. För hur ofta får vi någonsin lära känna en människa helt och hållet?

Det är även en historia om vad det innebär att ta hand om en annan människa. Maktrelationen som kommer med det. Makten i att besitta förmågor som den andra tappat. Makten i att vara den som betalar för någons tjänster. Hur nära ska man komma en annan? När luckras yrkesrelationen upp och vad får det för konsekvenser?

”Allt som är” är en bok som visar på den komplexa karaktären i det mänskliga beteendet. Om att ständigt befinna sig i ett gränsland och veta att alla val på något sätt får konsekvenser. Men slutligen är det en roman om livet, dess förgänglighet och att tillsammans känna sig mindre ensam.

Betyg 3