Som den homofil jag är fick omslaget och författaren mig intresserad för vad denna bok kunde handla om. När det visade sig att det är en av de äldsta erotiska romanerna om kärlek och passion mellan två män kunde jag inte låta bli att låna den. Eftersom vi inte lever i en viktoriansk tid behöver jag inte skämmas för att säga att jag läst ett antal erotiska noveller innan, så mina anspråk var inte så höga när det gällde denna. Men ”Teleny” förändrade mitt perspektiv på den erotiska skriftkonsten, att inte enbart upphetsa, utan även vara mångbottnad.

Historien följer grundmallen för olycklig kärlek: två människor förälskade i varandra, men där det givetvis finns ett hinder av något slag som gör att de inte kan leva ut sin kärlek fullständigt. I det här fallet är hindret deras homosexualitet.

Boken utspelar sig i ett 1890-tals Paris, men påminner mycket om den viktorianska tiden i Storbritannien, där moralen låg över allt annat och där homosexualitet klassades som sodomi och var straffbart. På så sätt får boken en historisk dimension gällande hur det var att vara homosexuell. Men trots den historiska kontexten finns det ändå något tidlöst i skildringen över skammen av att vara annorlunda, om hur att öppet visa kärlek är förenligt med risker, om cruisingplatser för att hitta liksinnade för lite erotiskt nöje, etc.

Men romanens grundstomme utgörs till stor del av de erotiskt explicita beskrivningarna. Inte trodde jag att en bok skriven för snart 150 år sedan kunde väcka någon sorts upphetsning. Men det är så väldigt explicit, så bokstavligt, så bildligt, så metaforiskt, att man blir upphetsad på flera plan. Och det är fantastiskt att veta hur våra sexuella drifter och akter genom tiderna ändå är så lika och knappt förändrats.

”Teleny” är en roman som inte är rädd för att ta ett steg extra. Det är en bok om viljan att bli älskad och älska, bli åtrådd och åtrå, om att tillsammans känna sig mer hel, om att ge total utlopp för sina drifter, helt enkelt om vad det innebär att vara en människa.

Betyg 4