I medierna får vi höra hur det är viktigt med en fortsatt tillväxt för att hålla igång en allt dyrare välfärd; att pensionsåldern kan komma att behöva höjas för att välfärden ska kunna försörjas. Ändå har vi enligt Roland Paulsen en produktivitet som fortsätter öka för varje år. I ett annat Sverige för flera decennier möjliggjorde en effektivisering en arbetsförkortning, men idag går vi åt motsatt håll när man istället pratar om en pensionshöjning, om att arbeta ännu mer.

Det är arbetslinjen som utgör grundkärnan i Roland Paulsens bok ”Vi bara lyder”. Det handlar om hur arbetet har blivit likställt med dygd, om vikten av att jobba för att må bra. Därmed blir arbetslösheten, arbetslinjens fiende, sedd som en sjukdom som måste botas med arbete. Och det är här Arbetsförmedlingen kommer in i bilden, den minst omtyckta myndigheten vars egentliga uppgift är att förmedla arbete, eller åtminstone skapa en meningslös, förnedrande, pseudoarbetsam tillvaro för att inge människorna känslan att det är bättre att de ”tar sig själva i kragen” och anstränger sig för att få ett riktigt jobb, eller som Paulsen skriver hur det blir ansträngningen i sig som blir målet, för det finns ju inte tillräckligt med arbetstillfällen.

I sin titel ”Vi bara lyder” vill Roland Paulsen beskriva de anställda inom Arbetsförmedlingen. De som bedriver olika åtgärder för att få de arbetslösa i jobb, åtgärder som av flertalet anställda ses som meningslösa men som de bedriver för att inte hamna på andra sidan av bordet. För det är just det som i slutändan är allas ekonomiskt beroendes incitament, såväl de arbetandes som arbetslösas, pengar. Hur vi av rädsla väljer att lyda, förnedras, för att inte bli av med vår ersättning.

Det är intressant att läsa om hur Arbetsförmedlingen en gång i tiden hade ett monopol över var arbetstillfällen fanns, medan det idag ofta är vår sista utväg för att hitta jobb. En gång i tiden hade de mer jobb att förmedla än det fanns arbetare, medan det idag inte finns lika många arbeten som det finns arbetslösa. Teknologiseringen har bidragit till att göra arbetet överflödigt, vilket också var dess syfte, men samhället valde att inte hänga med i vad en effektivisering skulle innebära rent arbetsmässigt för människorna.

För mig blev ”Vi bara lyder” något av en ögonöppnare gällande samhällets fetischistiska arbetslinjekultur. Till viss del kan jag fortfarande hålla med om att tillvaron för arbetslösa inte kan bli alltför bekväm om det ska finnas incitament för de att söka arbeta eller få ersättning (men sätten på vilket det obekvämliga skapas på är inte de optimala). Problemet är dock vår syn på arbetet som något värdeskapande, som lösningen på alla problem. Och om det inte sker ett paradigmskifte gällande arbetslinjen och arbetsförhållanden, kommer allt fler hamna i själsuttömmande utanförskap.

"Vi bara lyder" är en tankeväckande bok, men hoppen mellan reportageformen, den akademiska texten och självbiografiska inslagen gör den tyvärr en aning spretig.

Betyg 3