Det har gått 70 år sedan andra världskriget tog slut. Jag har läst en del lektyr berörande kriget och vid något tillfälle tyckte jag att temat blev en aning uttjatat. Men sedan de bruna vindarna började tillta i Europa och då de personer som överlevt kriget och dess fasor började gå bort har jag insett vikten i att ständigt fortsätta åskådliggöra denna mörka del av mänsklighetens historia. För att aldrig glömma. För att inte historien ska återupprepas.

I ”De utvalda” skriver Sem-Sandberg om en för mig tidigare okänd del av andra kriget – om en klinik i Wien, Spiegelgrund, som under ett antal bedrev eutanasiverksamhet för barn som inte ansågs rasrena. Vi får följa Adrian Ziegler som hamnar på detta ställe och tvingas utstå saker man inte kan koppla samman med överlevnad. Och vi får även ta del av Anna Kutschenka, den överordnade sjuksköterskan på Spiegelgrund. Med referenser tagna från verkligheten är det en tung och mörk läsning man har framför sig, en bok om när ondska sammanfaller med lydnad.

Det är svårt att inte tänka på Hanna Arendts begrepp ”den banala ondskan” (tron att man gör rätt genom att lyda även om det ”råkar” vara ondskefulla handlingar) när man läser ”De utvalda”. För det är det enda sättet att förstå sig på hur människor inom vården, människor som bör ha medkänsla, förståelse och empati, tappade bort dessa förmågor och istället sysslade med systematiskt dödande.

Och i andra hörnet har vi offren, däribland Adrian Ziegler, som beskriver sin tid på Spiegelgrund. Vissa upplevelser sätter inte bara djupa ärr i en, utan de borrar sig in i vårt egenvärde och försöker till största grad att förinta detta och få oss att känna oss värdelösa. Det är såväl fysisk som mental tortyr han utsätts för. Jag kommer inte glömma en viss scen där Adrian blir slagen av en lärare för att han somnat på lektionen, men knappt vaknar upp då han blivit van vid att andra gör vad de vill med honom. Det gjorde extra ont inom mig att läsa om vad som hände just eftersom det var barn som drabbades, och allt detta eftersom barnen inte ansågs bidra till en bättre ras.

Jag blev flertalet gånger illa till mods, bragd till tårar och arg läsandes ”De utvalda” och kan bara inte förstå hur det hände och speciellt hur man tog sig vidare. Adrian säger vid ett tillfälle ”Dörrarna till det förflutna är aldrig stängda […] Det är bara ingångarna som förflyttas hela tiden och man kan aldrig i förväg veta var de finns och kan därför aldrig förbereda sig innan man står där i porten och vet att man inte har något annat val än att gå tillbaka in”. För vår del handlar det om att aktivt leta efter dessa portar och kika in i dem även när det är fasansfullt. Detta för att aldrig glömma Adrian och alla andra barnen i Spiegelgrunde.

Betyg 4

Boken skildrar en fruktansvärd del av nazismens verklighet. Den delen, där man använde barn för vetenskapliga experiment. Man samlade in oönskade, sjuka o mentalt skadade barn, förvarade dem på ett sjukhem, i detta fallet Steinhof i Wien, och sedan avlivades de efterhand och obducerades.
Berättelsen är fruktansvärd, men jobbig att läsa. Dels för de skrämmande skildringarna, men mest för att boken är otroligt kompakt o svårläst. 550 sidor med med nästan inga radbrytningar. Varje uppslag är två sidor fulla med text. Man vill läsa varje rad, men frestas att skumma genom sidorna, eftersom det är så kompakt skrivet. Det är inte bra, inte alls bra.
Kompositionen är lite märklig. Författaren har två "huvudpersoner", men hoppar mellan dessa tidsmässigt och helt plötsligt kan det vara en annan person som "berättar"... eller är det det? Lite förvirrande.
Sem-Sandberg har gjort ett gediget insamlande av fakta, men borde kanske ha tänkt lite mer på läsarens upplevelse av boken.

Betyg 2