När serien ”Girls” kom ut, tyckte jag att den var något originellt och nyskapande, något som inte tidigare visats på TV och något som min generation behövde – en generation i livskris över att livet inte blev mer än så här. Visserligen har serien allteftersom övergått till att vara mer excentrisk än identitetsigenkännande. Just därför var det med en viss tvekan jag tog upp ”Not that kind of girl”.

Boken i sig är Lena Dunhams memoarer från barndom tills det att hon blivit ett namn inom såväl filmbranschen som feminismen. Vi får ta del av hennes ångest, bantningsdieter, sexuella erfarenheter, lägerminnen, kärleksupplevelser, och så vidare. Dunham värjer sig inte för att berätta om något; och det är med en stor dos självdistans och självironi som hon skapar en bok som gör att man, även i dess mörkare stunder, inte kan värja sig från att släppa ut ett gapskratt.

Det är just det faktum att hon inte räds att berätta om något som blir bokens styrka och svaghet. Som hon själv skriver, är det en instinkt för henne att dela med sig av erfarenheter, vilket gör hennes memoarer blottande och förlösande mänskliga. Men när jag lämnar ifrån mig boken undrar jag samtidigt vad det är jag har läst. Hon skriver att det finns ”inget djärvare än människor som hävdar att deras egen historia är värd att berätta, särskilt om berättaren är en kvinna”. Och sant är det att vi alla har en historia att berätta, men det blir då problematiskt att säga att något är negativt eller överflödigt, då man sekundärt blir en förtryckare som suddar ut den andres värde.

Men samtidigt ligger även styrkan i tidigare nämnt citat, för hur ofta blir böcker om medelklassneuroser storsuccéer? Istället är det memoarer om människor som utifrån inga förutsättningar ändå lyckats förverkliga den amerikanska drömmen som blir succéerna. Men här har vi motsatsen. Och det känns skönt att inte sig känna som en skurk eftersom man har vissa förutsättningar, samtidigt som man delar universella känslor med alla andra i världen i vad det innebär att vara människa och behöva lära sig livet.

Den passage som jag fastnade extra för var åren efter college, kanske just för att igenkänningen var som störst där. Hon beskriver den post-collegiala identitetskris som uppstår när man är i ett limbo efter det att skolan är över och innan det ”riktiga vuxenlivet” börjar. Visst blir man provocerad att man själv fått slita som vårdbiträde, medan arbetsbördan på en snobbklädesbutik för småbarn var nästintill obefintlig. Men kvar finns den gemensamma tanken om vart livet är på väg och om det finns något mer än det här?

”Not that kind of girl” är en sidvändare och tack vare Dunhams pricksäkerhet i sitt skrivsätt, skapar hon visserligen en aning spretig men läsvärd bok om hur erfarenheter förändrar en och lär en livet.

Betyg 3