Det här är uppföljaren till The Shining.Vi får följa Danny Torrence när han blir äldre.Det här är en bra bok.Det är full gas från början till slut.

Betyg 5

Vad är det som får en författare att efter 36 år skriva en uppföljare på en av sina främsta verk (i stor del tack vare Stanley Kubricks filmatisering av ”The Shining”)? Finns det ett monetärt intresse, eller har Stephen King något att förmedla efter detta långa tidsgap?

I föregångaren, ”The Shining”, fick vi följa familjen Torrance i Overlook Hotel. Uppföljaren, Doktor Sömn, handlar om Dan Torrance, sonen som överlevde fasorna i hotellet. Vi får kort följa hans uppväxt som är kantad av minnen över vad som hände i Overlook Hotel. Till följd av hans förmåga, skimret (”the shining”), kan ha se saker: minnesbilder, prekognitioner, spöken som vill skada honom, och annat mardrömslikt. Men han märker att alkoholen dämpar denna förmåga och inleder därför en period av grav alkoholism. Men det förflutna hinner komma ikapp när han lär känna en flicka, Abra, med samma förmåga som han själv, som är jagad av en grupp människor som dödar barn med skimmer för att överleva. Det blir en jakt om att döda eller bli dödad.

Doktor Sömn är en Stephen King roman i klassisk tappning. Den följer samma mall med cliffhangers, hopknytning av diverse karaktärer och händelser o.s.v. som så många andra av hans böcker. Och det är en effektiv dramaturgi vilken resulterar i att man sträckläser boken. Men när man lämnar den klaustrofobiska och paranormala miljön på Overlook Hotel och istället hamnar i något av en road trip, uteblir de kalla kårarna och det man läser blir istället något mer av en äventyrsroman vilket boken tappar en del på (fastän King försöker knyta ihop mycket).

Men samtidigt är det just aspekten om att ständigt vara på flykt och ändå ha det förflutna i hälarna som blir en utav de mer intressanta aspekterna i Doktor Sömn. Vid ett tillfälle tänker Dan att det förflutna aldrig existerar i nuet, men ändå inverkar i var man befinner sig i nuet. Detta ger den tragiska insikten (som jag i år också fick av Magull Axelssons ”Slumpvandring”) att vi aldrig kan lämna det förflutna bakom oss. Det bästa vi kan göra är att lära oss att hantera den och inte låta den diktera villkoren alltför mycket (om möjligt).

Doktor Sömn är en sidvändare, kanske inte direkt någon minnesvärd roman av King, men mer av ett definitivt avslut över Dan Torrance; och där man lämnas med vetskapen om att livet är en ständig kamp mot sina yttre respektive inre demoner.

Betyg 3