Så skedde till slut det kärnvapenkrig vi alltid fruktat sedan tillkomsten av kärnvapnet. Men vad vi trodde skulle bli slutet på hela mänskligheten, visade sig bara vara slutet på två stormakter: USA och Sovjetunionen (boken har alltså några på nacken). ”K-dagen och vägen vidare” beskriver vad som hände härnäst i USA, efter att elektroniken kollapsat, när radioaktiviteten blev något att leva med, när dödstalen gick om födelsetalen.

Jag kunde inte sluta tänka på alla de resurser vi har idag, åtminstone i västvärlden. Jag tror aldrig någonsin förr så många haft tillgång till så mycket. Men att tro att detta är en självklarhet känner man inte på något sätt efter att ha läst ”K-dagen”. Bara något som den digitala eran vi befinner oss idag är fruktansvärt skör. Ändå förlitar vi oss så mycket på det digitala, det går nästan inte att leva såvida man inte är uppkopplad på något sätt; tydligast åskådliggörs det i hur vi väljer att förlita oss på pengar i form av en abstrakt sifferkombination istället för något handfast. Det är även genom det digitala vi är uppkopplade till hela världen och har så lätt till kommunikation – e-post, SMS, facebookchat, mobiltelefoni. Hela världen idag är enda elektronik som vi inte vet hur vi kan leva utan, såvida vi inte tvingas till det.

Fast det digitala är i slutändan ändå något av en lyxvara. Men vad ska man göra när miljontals i befolkningen är drabbade av strålskador och till följd av en kvarvarande radioaktivitet fortsätter människor att drabbas samt våra efterkomningar till följd av mutationer i den kvarvarande befolkningen. I boken blev man tvungen till selekterad sjukvård, där enbart sjuka människor som ansågs kunna bli friska gavs vård. Det låter hemskt och går tvärtemot dagens vård. Men när resurser blir en bristfråga och man åter vill bygga upp ett samhälle kommer det behöva fattas beslut som egentligen ingen vill uttala högt.

Vad som gjorde mig mest illa till mods var det politiska efterspelet. USA blev beroende av andra statsmakter som inte var drabbade och som därmed hade ett övertag vilket de inte drog sig för att utnyttja – en maskerad välvilja.

”K-dagen och vägen vidare” kändes förvånansvärt aktuell, trots att den är över 30 år gammal. Och på något sätt ännu mer aktuell idag när vi så lätt kan förlora så mycket mer än för 30 år sedan. Boken manade oss till att sluta se oss oförmögna att själva åstadkomma förändring och att aktivt göra motstånd mot sådant vi vet är fel och förödande. Kanske är jag pessimist, men 30 år senare tror jag detta budskap också kommer ses i efterdyningarna av en katastrof. Men det hoppfulla är människan som varje dag fortsätter att leva och hoppas på det bättre. Det var ju det ändå det sista som var kvar när Pandoras ask stängdes – hoppet.

Betyg 3