Fem pärlor till jungfruns krona, Hustrun, Maria Gustavsdotter, 2009 (pocket 2011) Isaberg förlag

Efter ”Dottern” kommer nu ”Hustrun” i trilogin om Gertraud, året är 1532 och hon står brud, hon älskar och är älskad.

Det är en stor triumf för Gertraud, att hon trots sitt handikapp lyckats hitta en make. Och det största av allt är att hon gifter sig av kärlek, vilket kanske inte var så vanligt överhuvudtaget på medeltiden, och då hon som blivit kallad för ”linkefia” får uppleva äkta kärlek. Nu sparas det inte, hennes far slår på stort, det blir ett brudfölje att beundra.

Men man kan inte bara leva på kärlek, Nils hennes man är skräddare och de blir till slut en stor familj, de får många barn, men även svärmor och svärfar, piga, lärling och släkt ingår i familjen. Även om Gertraud har en stor lust och talang att sy, så går det inte för sig att hon hjälper sin make i hans arbete, hon är kvinna så hennes uppgift blir att sköta hushållet, den uppgiften innefattar en hel del.

Jag tycker mer och mer om att följa Gertrauds vardagsliv, hennes tankar som ofta svävar iväg och hennes bryderier över det som händer runt omkring henne och så själva tiden, att få en inblick i hur det var att leva på medeltiden. Just det här att se hur den ”lilla” människans liv påverkas av vad som bestäms på högre ort, skulle man finna sig i allt, hur många bördor orkade en människa med och vad hade man att välja på? Det märks att författaren är påläst om vad som tilldrog sig i Gustav Vasas Sverige, som här i romanen kallas för kung Gösta.
Kungen gör det svårt för folket, han plundrar kyrkorna på dess silver som smälts ner för att betala skulder till Lubeck, det införs sanktioner och hårda straff, många tröttnar på kungens restriktioner och sluter sig till Nils Dacke, det blev till stor olycka för många.

Han tvingar även på folket en ny tro som Gertraud inte är bekväm med, och jag kan tänka mig att det var så för gemene man. Hon vill bikta sig för en präst, för henne känns det som att gå i badstugan om fredagen, skrubba sig ordentligt och sätta på sig en ren särk. Inte för att jag tycker att hon hade så mycket att bikta sig om, Gertraud är en varm och omtänksam människa, som försöker göra det bästa för alla, och till hennes fördel är att hon försöker förstå alla människor, så lång det går, men ibland står det utanför hennes förmåga. Många tunga bördor får hon bära och när hon ber till Gud om lättnad, blir det inte på det vis hon tänkt sig.

Gertrud har fortfarande inte infriat sitt löfte till Jungfru Maria, så mycket kommer i vägen, ska hennes föresats infrias? Kanske i den sista delen.

Betyg 4