Av någon ganska så oklar anledning, har Camilla Läckberg blivit något av en deckarikon här i Sverige. Något som för mig är ganska svårt att förstå, särskilt eftersom alla hennes böcker är precis likadant skrivna. Troligtvis har det att göra med att de är alla pinsamt lättlästa, och det tar inte speciellt lång tid att ta sig igenom.
Eftersom hon inte skriver som varken Majgull Axelsson, Inger Frimansson eller Håkan Nesser blir språket lätt banalt och intrigerna ganska så förutsägbara och tråkiga. Har man läst en, har man läst allihop. Ändå är hon mångmiljonär och firad skribent. Är jag avundsjuk? Nej. Det kan jag inte direkt påstå. Men lite frustrerad, det finns så många bättre författare som aldrig får hälften av beröm som just, Camilla Läckberg.
Och alla dåliga författare som gått i hennes skola och envisas med samma tråkiga, förutsägbara deckare om och om igen. Sofie Sarenbrant och Viveca Sten för att nämna några. Ibland undrar jag om det inte är Camilla själv som har skrivit de andras böcker. De är verkligen skrämmande lika!
Nej! Det finns så många skickliga kvinnliga kriminalförfattare i Sverige som i Norden. Inger Frimansson, Annika Bryn, Karin Fossum och Anne Holt- för att nämna några. Lägg era pengar på någon av dessa istället!
Jag tvingade mig igenom Lejontämjaren- och om en vecka har jag utan tvekan glömt bort det mesta!
Det är vad jag har att säga om den extremt överreklamerade Läckberg! Men smaken är ju som sagt, som baken!