Expeditionen. Min kärlekshistoria, Bea Uusma. Norstedts Förlag 2013

”Klockan 13:46 den 11 juli 1897 lyfter ballongen Örnen från Spetsbergen och försvinner in i molnen mot norr, fyra dagar senare kommer en av deras brevduvor tillbaka. Några bojar flyter iland vid kusterna. Sedan är det tyst i 33 år”

Expeditionens syfte var att komma först till Nordpolen, det blev inte så, efter knappt tre dygn i luften landade den läckande vätgasballongen Örnen på isen. Det skulle ta 33 år innan deras kroppar av en slump hittades på Vitön, en ö som inte ens fanns med på kartorna. Förutom deras kroppar hittade man även deras dagböcker och filmrullar och det otroliga var att man lyckades preparera de upptinade dagböckerna så de blev läsliga och filmrullarna gick att framkalla, fast de legat under snö, kanske tack vare det. Nu kunde man med hjälp av dagböcker och fotografier följa deras tre månader långa vandring på packisen, ett släpande på slädar som var för tungt lastade och felkonstruerade, på en is som rörde sig i motsatt riktning mot deras marsch, så när de gått i 16 timmar hade de bara kommit 800 meter framåt.

Men trots all hjälp av anteckningar så har ingen kunnat lösa gåtan vad de dog av, när de stiger iland på Vitön upphör alla anteckningar, någonting händer, men vad? Många har försökt lösa den gåtan, men ingen har helt lyckats, det finns många teorier, men inga vetenskapliga bevis. Den mest omtalade teorin har varit att de dog av trikiner som finns i isbjörnskött. Den teorin avfärdar Bea, hon kommer slutligen fram till en egen mycket trolig teori av vad Strindberg dog av, de båda andra deltagarnas död bli mer osäker, men hon lägger fram sin teori mot de tidigare och jämför för och emot och på så vis låter det mycket troligt det hon säger, den teorin tänker jag inte avslöja för då försvinner hela tjusningen med att läsa denna underbart fascinerande bok stor både i format och innehåll, med underbara bilder, texter och tabeller. Trots formatet går den utmärkt att läsa i sängen.

Vad är det som gör att tre helt oerfarna män ger sig ut på en sådan strapats, det kan man verkligen undra? Det var ingenjör Salomon August Andrée som fick idén med vätgasballongen, det hade ingen tidigare provat, de skulle snyggt glida över Nordpolen och bara släppa ner en boj med ett meddelande, ”vi var här först” för att sedan glida vidare dit vinden förde dem, kanske till Alaska, Kanada eller Sibirien. Den 42 - årige Andrée fick med sig Nils Strindberg 24 år som var kunnig i fysik, matematik och astronomi, hans uppgift blir bl.a. att fotografera, sedan har vi Knut Fenkel 27 år och nyutexaminerad civilingenjör, han får stå för meteorologin. Men några erfarenheter från expeditioner har de inte.

Man kan ju också undra vad det är som gör att författaren blir så fängslad av denna historia, att hon bokstavligen går i deras fotspår. Bea skriver att hon läst alla böcker hon kommit åt, tröttat ut familjemedlemmar, vänner och obekanta med detaljer om expeditionen och till slut bestämt sig att hon måste få veta, hon måste följa dem, förstå vad som händer med en människa som befinner sig mitt i packisen utan att kunna ta sig därifrån, hon måste till Vitön, det gör hon också efter många försök.

Bea Uusma har verkligen gått till botten med denna historia som hon blivit helt betagen i, ja nästan förhäxad av, och jag kan säga det samma för jag blev helt uppslukad av denna berättelse. Att få följa expeditionens strapatser, deras hopp och besvikelser, de ramlar ned i vattnet, deras slädar välter, de blir sjuka och trötta, men det verkar inte som om de ändå tappar modet helt, eller som Bea skriver de hade ett annat sätt att uttrycka sig på den tiden. Jag känner så för dem och måste göra uppehåll för att det jag läser och ser ska sjunka in, Uusma lyckas beskriva så inlevelsefullt, hon går in i varje detalj, jag kan känna med hela min kropp hur de hade det. Hon väver också in Strindbergs kärlekshistoria till sin Anna som han var nyförlovad med när han for.

Stilen påminner i mångt och mycket om ”Bronsåldersmordet” av Jonathan Lindström som jag läste för några år sedan med stor behållning. Liksom Bea ville han ta reda på så mycket det gick och båda skriver med stor inlevelseförmåga. De vill båda lösa en gåta och går igenom allt material de kan finna. Bea besöker Danskön, Vogelsang och Vitön, hon utbildar sig till läkare för att förstå och få bättre insyn, hon undersöker allt hon kommer åt. Att följa henne och hennes resultat och på så vis också följa de tre ”äventyrarna” har varit ett sant nöje och äventyr, jag blev påverkad och indragen på ett märkligt vis, nästan onyttig och att veta slutet men ändå tycka att berättelsen är spännande, det säger en del om hur skickligt skriven den är. Det resulterade i en lång recension, engagemang smittar!

Betyg 5

Bra bok som gjorde att man intresserade sig för expeditionen, lite halvsega fakta stundvis som man kunde hoppas över men resten var intressant.

Betyg 4

Jag har aldrig ens hört talas om expeditionen mot Nordpolen i vätgasballong innan jag läste Bea Uusmas bok. Hon ger en fin inblick i färden och hon har lagt ner mycket tid på en bok på bara 231 sidor som går fort att läsa.
Jag har svårt att fångas helt i så korta historier men den är helt klart läsvärd.

Betyg 3