Den andra kvinnan, Therese Bohman, 2014 Norstedts

Ett klassiskt upplägg, ung kvinna blir kär i äldre gift man, kanske för att hon vill bli förförd eller ännu hellre bortförd, kanske för att hon vill glömma sin egen triviala vardag. Man kan säga att det är själva ramen, men en ram kan innehålla så mycket mer, det finns fler bottnar.

Kvinnan i romanen som för övrigt inte har något namn, är rätt trött på det mesta, på staden hon bor i, sin dystra lägenhet, sitt monotona arbete som timvikarie i ett sjukhuskök, hon gör några halvhjärtade försök att förändra utbudet i salladsbordet, men möter inget gensvar. Så hon trälar på dag efter dag, har ingen vilja att umgås med arbetskamraterna, är inte intresserad av deras triviala samtal, känner sig inte bekväm i den kvinnliga gemenskapen, samtidigt som hon kan avundas den. Hennes önskan är att bli författare, hon läser romaner som ingen av hennes kvinnliga bekanta läser, i och för sig har hon inte så många väninnor, hon känner sig utanför och samtidigt förmer. Det är som om hon hela tiden ser sig själv utifrån, hon passar inte riktigt in någonstans.

Kanske kommer då den snygge, något äldre läkaren som något spännande inslag i hennes liv, hon är medveten om att han är gift och nöjer sig med det, till en början. På en fest träffar hon den exotiska och spännande Alex, som hon blir vän med, hon söker spänning och då står hennes gamla barndomsvän Emelie inte högt i kurs, allrahelst när väninnan predikar för henne hur farligt att ge sig in i ett förhållande med en gift man. Huvudpersonen i romanen verkar se ned på sin omgivning, men även tidvis på sig själv, hon flanerar omkring på kvällarna i Norrköpings hamnområde i högklackat och klänning och fantiserar och granskar sin stad, inom sig tror jag att hon är på väg bort, hon förbereder sig. Men det tar tid att rycka upp rötterna och kanske använder hon andra människor för att förhala det hela.

Jag blev till en början provocerad över Bohmans sätt att skriva, med långa meningar. Det kändes som om jag inte fick luft, att det också vilade en melankoli över det hela hjälpte också till. Jag fick helt enkelt vila mig från romanen då och då, för att smälta. Sedan hände något, jag föll in i språket och handlingen och kände igen mycket i hennes sätt att tänka och se på sin omgivning. Jag vet direkt inte om jag tycker om huvudpersonen, eller någon annan av karaktärerna i romanen, men det behöver inte vara en nackdel, det kan vara en befrielse, hur som helst är det en upplevelse. Det Therese lyckas med är att man känner något hela tiden, hennes romanfigur ser på sin omgivning med kritisk blick,både uppåt och nedåt, som hennes vän Emelie säger, ”inget passerar”,

Betyg 4

Hon, vars namn läsaren aldrig får veta, jobbar i köket på Norrköpings sjukhus, ett tungt och tråkigt jobb, Hon passar inte in och har inget gemensamt med arbetskamraterna men intalar sig att det bara är tillfälligt. Hon är ämnad för något större, hon läser Dostojevskij och ska skriva en roman, någon gång. Problemet är att hon inte passar in någon annanstans heller, varken i stans feministgrupper eller med väninnans studiekamrater.

Istället blir hon intresserad av en av överläkarna, Carl Malmberg. Mycket äldre och mycket gift, men hon tar ändå kontakt och går frivilligt in i älskarinnerollen. Det som bara skulle bli ett äventyr blir allvar och vips är hon hopplöst förälskad. Trots att hon skäms lite för sina fantasier drömmer hon om att ta hustruns plats vid sidan av Carl. Så blandar sig en tredje person i leken och det ouppnåeliga kan kanske bli verklighet. Men det har sitt pris...

En mycket bra relationsroman på temat ung kvinna-äldre man, men utan de moraliska övertoner som oftast häftar vid denna typ av berättelse. Hon är inget offer och han ingen gubbsjuk mansgris. De utnyttjar och hetsar varann, den som sticker handen i elden blir lätt bränd. Slutet är lika logiskt som ovanligt och renläriga feminister kommer inte att gilla det.
Men de av oss som inte delar upp människor i onda och goda uppskattar berättelsen desto mer!

Betyg 4

Jag tyckte mycket om huvudkaraktären, och kan även hålla med Therese Bohman rent politiskt. Boken är dessutom ganska bra, även om den kanske är något handlingsfattig. Även uppläsaren Kerstin Andersson var bra! Stark 3:a!

Betyg 3