Himmelstrand. John Ajvide Lindqvist, Ordfront 2015
”Vi kan bilda oss uppfattningar om personer genom att notera deras talanger och egenskaper, bra eller dåliga. Allt det där som syns på ytan. Men vill vi verkligen förstå vilka de är så måste vi kliva in i mörkret och bekanta oss med deras brist.”
Det handlar om människors beteende när de blir trängda och ställda inför ett faktum. Detta faktum är här att de antagligen inte kommer att komma levande från den camping de i godan ro somnat in i kvällen före, för att morgonen därpå vakna i en miljö som är grön så långt ögat kan nå och ovanför den en klarblå himmel utan sol . Gps: en visar vägar, men i deras ögon är det bara gräs och inget slut, och på radion är det enda som spelas Peter Himmelstrands musik om och om igen. Nu börjar ett spekulerande, vad har hänt, har världen försvunnit eller campingen förflyttats, och varför just de? Hur ska de lösa situationen, var och en på sitt sätt, eller tillsammans, hysteriskt eller metodiskt. En plan är att försöka nå teckning med mobilen och ringa till campingen, där går en rysning genom mig, hur ska det bli?
Allt det här skildrar Lindqvist väldigt bra, hur olika de fyra familjerna reagerar på situationen, vissa väldigt lugnt och undersökande, då mest i de två bönderna som verkligen står med fötterna på jorden, tacksamma för de liv de haft och att de funnit varandra, deras katt är också med på semestern och han stiftar efter viss kamp bekantskap med hunden Benny. Sedan har vi den kärleksfulla barnfamiljen som också tar det metodiskt. Men det finns andra som inte hanterar situationen särskilt bra, som företagaren Donald som spårar ur totalt, medan hans fru Majvor tar det lugnare och försöker hålla ihop gruppen. Det andra paret med dottern Molly har stora problem och Molly vad är hon egentligen? Människorna skalas av mer och mer och deras rätta jag hyvlas fram, de kämpar inte bara med situationen, utan också med sina egna demoner. Och det är det jag tror det här mycket handlar om, våra egna demoner
Kapitlen varvas av berättelser i nutid och dåtid, och det blir lite av en bladvändare och då bryts det av nästa persons berättande, det är tillbakablickar på livet, som nog ter sig naturligt när man hamnar i trångmål och ej ser någon bra lösning, försoning eller uppgörelser och det blir mer och mer spännande och många frågor hopar sig vid horisonten, men ledsamt nog så får man inte så många svar. Det är spännande läsning och en smygande skräckkänsla infinner sig, men sedan inget mer, det tar liksom bara slut och jag måste säga att jag inte förstår och antagligen ska man inte det. Lite snuvad känner jag mig, men samtidigt när boken har fått vila några dagar börjar jag få lite klarhet, min egen. Men jag tycker fortfarande att man kunde fått lite mer ledtrådar, sätter man igång en sådan rullning som författaren gör här så vill man nog se ett litet mål.