Bokklubben vid livets slut, Will Schwalbe i översättning av Charlotte Hjukström
En sann berättelse, en son skriver om sin mors sista tid i livet.
Det här låter väldigt sorgligt, och det är det också. Men det blev aldrig så att sorgen tog över, det finns så mycket mer i denna berättelse som bygger på författarens minnen med sin mamma och hennes sista tid efter att hon fått beskedet att hennes cancer inte går att bota.
När sonen beskriver sin mor så förstår man att Mary Anne är en person som man inte klemar med, hon har själv arbetat med att bl.a. hjälpa flyktingar, det sista projektet hon hade var att starta ett bibliotek i Afghanistan. Hon vill leva så normalt hon kan, så länge det går.
Mycket tid går åt till mammans behandlingar och Will följer med så ofta han kan, då de båda är intresserade av böcker så pratar de böcker. En ide de fick var att starta en bokklubb bara de två, att läsa samma bok och sedan diskutera den. Wills mor hade en egenhet att läsa slutet först, för då kunde hon ta till sig boken bättre, utan att skynda. Det blev många böcker att gå igenom, för Mary Anne fick leva mycket längre än de månader som läkarna gav henne.
Min reaktion på att läsa slutet först, fick allt hos mig att protestera. Men med lite mer eftertanke kanske kan det fungera på vissa böcker. Det finns berättelser som har ett driv som gör att man knappt kan andas, då oftast thrillers,. Det kan göra att man sträckläser/skräckläser och orden fastnar egentligen inte, man vill bara till slutet och när boken är utläst så blir det bara tomt. Ett exempel på en thriller som jag kände så för var ”Män som hatar kvinnor”” av Stieg Larsson, den lämnar inte mycket kvar, mer än tomhet, fast hade jag läst slutet först, så kanske jag inte brytt mig om att läsa boken, vem vet.
Att någon närstående blir allvarligt sjuk, kan också påverka andras val i livet och det gjorde det för Will, han vågade till slut satsa på det han verkligen ville göra.
En fin berättelse, som också medförde många boktips.