Anslaget är lysande. Man sugs verkligen in, och vill veta vad som kommer härnäst. Och sådan är känslan förhållandevis länge. Men någonstans efter mitten, när en surrealistisk värld bebodd av fantasifigurer i underliga skepnader beskrivs tappar romanen farten nästan helt. Eco väljer här att ingående diskutera olika perspektiv på kristendomen som - förmodar jag - har disputerats genom seklens gång. Men det intresserar inte mig, åtminstone inte så i detalj.
Annars är det ju verkligen en äventyrsroman vi får uppleva. Baudolino genmlever historien på 1100-hundratalet (samma tid som Arn fö) under Ecos tolkning, då både verkliga och diktade händelser beskrivs i en virvlande ström. Paralellerna till Odysseus, Oidipus och, modernare Arthur C. Clarke och Agatha Christie får en att dra på smilbanden.
Om jag hade mer koll på den verkliga antika historien skulle jag säkert få ut mer som läsare, men det är inga problem att brista i förkunskaper.
Betyget blir dock måttligt, för den långa mittsektionen som, faktiskt, är ointressant och irriterande händelsefattig.