Än klappar hjärtan, Helena Von Zweigbergk, 2013 Norstedts 

Ännu en gång imponeras jag av Helena och det här är nog det bästa hittills. Hon är en oerhört bra skildrare av människor, människor som du och jag. Det handlar om tre systrar och deras val i livet och var de står nu och var de kommer att stå när sommaren är över. Allt är inte så självklart. 

Det hela börjar med en studentfest för Astrids son Viktor. Alla är där, det som ställer till det är att Viktors frånvarande men biologiska pappa med ny familj tränger sig på i gemenskapen, det skapar spänningar. De har inte setts sedan Viktor var liten och Astrid är nervös för vad hon ska känna för den man som bara försvann och orsakade skada. Nu har hon två flickor med sin Henrik som gör allt för henne och deras barn, och Viktor ser honom som sin far. 

Astrid är den svala och perfekta i sina systrars ögon, hon är på något vis satt på en piedestal. Har en roll som hon egentligen inte vill ha, den präktiga. Kanske har hon lite del i det själv. Systrarna tycker mest hon sätter näsan i vädret. 

Sandra är den till ytan trotsiga, men egentligen ganska osäker, hamnar ofta i försvarsställning. Hon tycker att hon fått kämpa för allt, nu känner hon att hon nått vägs ände. Hon har försökt och försökt, med en dansskola som är på fallrepet och en man som är likaså. När deras dotter Elinor avbryter sin utbildning och kommer hem blir det ännu mer konflikt, Per den missförstådda konstnären kan inte förstå dotterns val. Ska Sandra orka försvara sin dotter?

Lena den tredje systern, den flyende som tagit sig frihet och gett sig ut i livet och blivit framgångsrik i modebranschen. Mycket i hennes liv behåller hon för sig själv, men bördan börjar bli tung dessutom är hon inte frisk. 

Mamma Kerstin försöker medla och hålla ihop systrarna, själv är hon bitter och hukar mer och mer. Den här sommaren kommer att förändra mycket i deras liv, de tvingas rannsaka sig själva och de val de gjort. Rätt eller fel, gott eller ont, det finns inget fördömande bara en beskrivning av många gånger människans futtighet men också styrka. 

Låter det dystert? Det kan tyckas så, men romanen innehåller så mycket mer, det dystra tar inte över. Även om jag blev gripen av sorg, blev jag också överväldigad av förtjusning. 

Som vanligt så lyckas Helena få fram nyanserna i det vardagliga, hon är så skarpsynt. Med stor skicklighet lyckas hon sätta fingret på det där lilla i sin storhet, det som får konsekvenser vi inte anar eller menar. Det är gester, kroppsspråk och kommentarer som inte går att ta tillbaka, och mycket är så igenkännande. Hur vi försöker hålla våra masker, ibland blir vi avslöjade ibland inte. Det är en helt underbar läsupplevelse som jag ville läsa fort i men också gärna stannat i.  

Betyg 4