Foucaults pendel är ingen bok man läser på en eftermiddag och är ganska krävande att läsa med all sin bubblande kunskap och historia varvat med mystik och hemliga sällskap.En "Da Vincikoden" för den som vill ha mer substans och mindre tantsnusk.
Den ständiga upprabblingen av namn(författaren verkar nästan göra det i trans) och skrifter kan bli lite tröttande,för att ha full behållning av boken bör man ha åtminstone lite kunskaper om religionshistoria i bagaget plus en god dos intresse för ämnet.Och man bör vara en hyfsat van läsare.
Historien tar sin början en kväll år 1984 på Musée des Arts et Métiers i Paris,där bokens berättarjag förskansat sig efter stängningsdags.Han är en lärd man,anställd på ett litet exklusivt bokförlag och han har ett försvinnande att utreda och för detta behöver han bland annat tillgång till Foucaults pendel varav ett exemplar finns just på detta museum.
Men detta är bara början på en lång historia.
Det märks att Eco är lärd och språket är hela tiden livligt och engagerande även om det tangerar gränsen till att bli för akademiskt ibland.Eco nästan verkar glömma att människor ska läsa boken,även människor som inte har professurer i religionshistoria,idéhistoria och liknande ämnen.
Det är inte alltid helt lätt att hänga med i alla svängar,alla citat och att minnas alla namn,många säkerligen nästintill okända för merparten av alla läsare,så man kan inte gärna lägga ifrån sig boken några månader och sedan fortsätta läsa obehindrat,se den snarare som ett läseprojekt att slukas av under ett antal kvällar.
Man kan ju undra hur många som verkligen orkar tillgodogöra sig den eftersom den inte är lättillgänglig,men det är mödan värt.Kommer man väl in i handlingen är den svår att lägga ifrån sig.Även om den kanske inte är något realistiskt alternativ för den som verkligen tyckte att Da Vincikoden var en fantastisk bok,så önskar man att den vore det.
Början och slutet är snyggt sammanknutet,däremellan väntar ett hisnande äventyr.