In Country by Bobbie Ann Mason, 1986

Krig är inte bara strid, det är också efterdyningar.

Kan man förstå vad andra människor gått igenom? Nej kanske inte fullt ut, men man kan försöka

Samantha som hon egentligen heter bor i ett sunkigt hus med sin morbror Emmet, när han återvände från Vietnamkriget fick han husrum hos Sam och hennes mamma. När sedan Irene flyttade så blev Sam och Emmet kvar i huset. Även om Sam är mycket yngre så är det hon som håller ett vakande och oroligt öga på sin morbror, Sam är inte bara orolig för hans psykiska tillstånd utan även för de utslag han fått i kriget, antagligen på grund av det växtgift som den amerikanska armen sprutade ut över djungeln. De fördriver tiden med att titta på MASH, och lyssna på musik. Det går många historier om hur de lever och ibland blir Sam trött på att försvara sin morbror, för samtidigt som hon känner för honom så kan hon också irritera sig på att han inte har några framtidsplaner.

Den här sommaren 1984 kommer Vietnamkriget ifatt Sam, ett krig som hennes far Dwayne dog i innan hon var född. Hon tittar på hans fotografi och försöker förstå vad han tänkte. Han tog med sig sin hemlighet i graven, hennes morbror Emmet som överlevde, går omkring med sin. Sam vill så gärna förstå och känna, det är som om hon är besatt av att få fram krigsveteranernas upplevelser, men ingen vill egentligen prata om det som varit. En av veteranerna Tom är den som hon får veta en del av, men han säger också att man inte vill minnas. Efter att ha läst sin fars dagbok blir det mer verkligt för Sam, hon blir förvirrad. En natt åker hon ut i träskmarken och övernattar för att försöka fånga känslan hennes far känt där på sin post i djungeln. Någonstans där förstår hon att det inte går, men det är det närmaste hon kan komma, den händelsen innebär en vändning, inte bara för henne.

Berättelsen smyger sig på och sprider en varm känsla som bara ökar. I deras vardag händer det egentligen inte så mycket, inte utåt. Men det är som om en process har startat och den utökar sig som ringar på vattnet tills den når sitt klimax. Samantha är en kännande person med stor fantasi och tankarna far ofta iväg med henne och det känns på något vis så fint att hon vill förstå vad kriget gjort med de då unga pojkarna. Hon retar sig på att innevånarna i Hopewell verkar tro att de ska komma hem och bara kliva in i samma liv igen som om inget hänt.

Jag kände verkligen med den här unga flickan som så intensivt ville veta, och relationen mellan henne och hennes morbror som kändes så godhjärtad. Det var två händelser som berörde mig mycket och det ena var natten som Sam tillbringade ute i träsket och vetskapen om att där kryllade av ormar fick mitt nackhår att resa sig. Den andra bilden är mer känslosam och det är när de kommer fram till Vietnam Veterans Memorial i Washington och ser alla dessa namn som tillhör män som stupat. Sam tänker då att hon aldrig kommer att få veta vad som egentligen hände dessa unga män i kriget, samtidigt när hon ser sig omkring iakttar hon hur många som bara går förbi som om de var på söndagsutflykt, men också att många gråter. Som vanligt så iakttar hon omgivningen och jag bara älskar henne för det. Jag måste erkänna att jag själv var nära till tårarna när hon och hennes farmor hittade Dwaynes namn ingraverat i muren, och även upptäckten som fick hennes hjärta att slå hårdare, hennes eget namn fanns där, det var känslosamt. Jag tror att de alla fick ett avslut där, Emmet med sina stridskamrater och Mamaw med sin son och jag hoppas Sam efter detta kunde gå vidare med sitt eget liv.


.

Betyg 4