För några år sedan var jag i Kina (förlåt miljön för all koldioxidutsläpp). Och i en park fanns det ett flertal människor som satt i en ring och en moloken man med mikrofon berättade med nedstämd röst om sina problem. När han var klar började alla skratta åt honom och sedan gick turen vidare till nästa person.
Det är lite så "Det kan alltid bli värre" är, en slags verklighetsförankrad självhjälpsbok där ens ångest blottläggs och blir så påfallande och absurd att man skrattar åt den (samtidigt som man inombords ändå känner ett stygn i hjärtat över igenkänningen och hur jobbigt allting fortfarande är).

Det är intressant hur vi lever i en värld där lycka inte bara är något att sträva efter, utan snarare något som förväntas av oss. Det är en slags ny norm som har uppstått, lyckonormen, och liksom alla normer man bryter får man det då svårare att bli accepterad och passa in.
Men genom sina fantastiska satiriska serier skapar Lotta Sjöberg åtminstone hopp, hopp om att inte behöva vara ensam och att man kanske hittar andra som man kanske kan skapa en psykjunta ihop med.

Betyg 4