Många har genom åren försökt förstå Albert Speer: Hitlers arkitekt, rustningsminister, favorit. Man har försökt förstå denne charmige och till synes varme och sympatiske man – som skrev på order om att miljontals judar fick arbeta ihjäl sig i arbetsläger, miljontals polacker och öststatsmedborgare tvångsförflyttades västerut för att arbeta i den tyska krigsindustrin - och att han, trots att han befann sig mitt i händelsernas centrum, under hela efterkrigstiden hävdade att han inte kände till utrotandet av den judiska rasen.
Gitta Sereny träffar kontinuerligt Albert Speer, på dennes ålders höst, för längre intervjuer. De diskuterar igenom hela hans liv från barndomen – med en känslokall mor och bröder som tog all plats – arkitektutbildning, det tidiga yrkeslivet och de första uppdragen för socialnationalisterna. De går vidare igenom hur han klättrar upp genom hierarkin till det han blir Hitlers favorit, får ansvaret för ombyggandet av Berlin till tredje rikets nya huvudstad Germania och den slutliga utnämningen till rustningsminister för den tyska krigsmakten. Därefter Tysklands nederlag, Nurnbergrättegångarna och de 20 åren i fängelset Spandau, tillsammans med de andra krigsförbrytarna som klarade sig från dödsdom.
Avslutningsvis tiden efter frigivningen 1966 och utgivningen av självbiografier och andligt sökande.
Albert Speer hävdar genom alla intervjuer att han inte kände till judeutrotningen, men att han tar på sig ett generellt ansvar då han tillhörde den regim som genomförde dessa. Han säger sig känna stor skuld och söker ständig rannsakning.
Gitta Serenys bok är en djupdykning i ett sinne som på många sätt är genialt men på andra sätt är ytterst begränsat. Man får känslan av att Speers synbara empati egentligen är en mycket skicklig konstruktion – byggt på samma sätt som psykopater som försöker imitera känslor för att smälta in. När Sereny skrapar och skrapar börjar hon hitta ett enormt och självuppfyllt ego vars förhärligande är det viktigaste. Så viktigt att förintelsen av judarna mycket väl skulle kunna vara ett tänkbart offer. Speer uttrycker aldrig några antisemitiska tankegångar. Han uttrycker aldrig förakt för vissa grupper eller människor. Hanuttrycker sig genomgående respektfullt och avmätt – som en gemytlig farbror som berättar gamla minnen. Vilket vilseleder en att känna sympati för honom.
Men Sereny visar upp motsatsen – bortom den skickligt byggda fasaden. Speer ger inte uttryck för människoförakt då andra människor inte betyder något för honom. De är medel för hans framgångar. Varför hata något som inte har någon betydelse för honom? På slutet får man känslan av att den ende människa som var stark nog att göra ett värdefullt och bestående intryck på honom – var just Hitler. Men när denne brutits ner av kriget, tagit sitt liv och blivit hela världens syndabock – hade han sedan inga problem att ta ett steg åt sidan och låta Hitler ta hela ansvaret. Så att hans egen glorifiering kunde fortsätta.
Albert Speer och sanningen är en mycket komplex bok som jag upplever ger en – i hög grad – objektiv och rättvis bild av Speer. Gitta Sereny lägger nästan 20 år på att färdigställa boken och har rimligtvis vägt varje ord på guldvåg. En stor journalistisk och litterär prestation som blivit en av den stora verken kring ämnena Förintelsen och Andra världskriget.
Torbjörn Vrang heter inläsaren av denna över 800 sidor långa tegelsten. Många, många timmar fick jag spendera med Torbjörn i öronen för att få i mig Serenys lysande bok. Och det tog flera timmar innan jag lyckades förtränga denne inläsares egenheter så att de inte stod i vägen mellan mig och läsupplevelsen.
Vrang verkar vara rädd för att missa en enda stavelse eller bokstav eller tecken i inläsningen. Om det är hans eget val, eller produktionen som krävde det vet jag ej – men resultatet är mycket enerverande.
För det första tycker jag att citat (vad folk säger) går att visa med tonfall. Att säga ”citat” och ”slut citat” hackar sönder och dödar även den bästa dialog. När sedan en person i en dialog, i sin tur citerar – blir det till slut oändliga harranger av prat som vid vanlig läsning inte skulle märkas alls. Vid ett tillfälle hörde jag Torbjörn Vrang säga: ”slut inom citatet inom citatet”. I dialoger med korta meningar och ibland bara enstaka ord – blir det mer ”slut inom citatet” –information än verklig dialog.
Jag tycker att en bra inläsning ska ge en neutral och friktionsfri läsupplevelse. När inläsare misslyckas med detta kan det antingen vara att de är för torftiga och korrekta – som i detta fallet – eller allt för dramatiska, tolkande och slarviga (Ernst-Hugo Gäregård som skräckexemplet). Om inläsaren gjort ett bra jobb ska jag inte ens tänkt på att boken lästes upp för mig. Då ska jag tänka tillbaks och vara osäker på om jag läste eller hörde boken.