Berättelsen fångar mig då och då, men det jobbiga med boken är tonen. Det är omväxlande Amy och Nick som berättar om vad de är med om, men ingen av dessa låter uppriktig, allvarlig, ärlig. Och det stämmer att de ljuger så att skummar ur örat. Men det är inte bara lögnerna som gör att tonen känns så ouppriktig. De är raljerande, föraktfulla och självgoda, och visar därmed aldrig sitt äkta ansikte, de är aldrig öppna, sårbara - nakna.
Efter att ha läst mer än hälften av boken lade jag den ifrån mig, och läste en sammanfattning på wikipedia. Och då var jag mycket lättad över att få slippa det otillfredställande elände som utgör sista tredjedelen av boken.