Klaras pappa har varit död i två veckor.
Nu är det bara du och jag Klara, säger Klaras mamma efter begravningen.
Klara får ont i magen när mamma säger så. Jag är en egen människa får hon lust att säga.
Plötsligt hatar hon mamma. Ingenting fattar hon. Inte att Klara känner sig ensam och ledsen. Hur kan mamma tro att hon och Klara har varandra? Alldeles ensam är hon.
Men tillsammans med de få personer som Klara fortfarande vågar lita på hittar hon slutligen tillbaka till den familj hon så väl behöver. Kanske är man alltid ensam i sitt innersta rum, men man måste också kunna släppa in andra där ibland.