Den 12-årige Jack Sawyers mamma är döende i cancer och hans döde pappas gamle kompanjon försöker utmanövrera mamman och ta egen kontroll över företaget.
Jack möter en man vid namn Speedy Parker som ger honom en dryck med vars hjälp han kan färdas dit hans far en gång färdades tillsammans med sin kompanjon Morgan. Jagad av den onde morgan och några märkliga getvarelser flyr Jack in i en parallell verklighet som går under namnet Territorierna. I Territorierna lever människorna i magins värld i en medeltida civilisation. Här heter ondskan Morgan av Orris och är också ute efter Jack och försöker döda landets drottning – som är väldigt lik Jacks mor. Jack måste hitta Talismanen och ta den genom landet till det svarta hotellet – för att rädda inte vara två verkligheter, utan alla verkligheter.
När jag läste denna bok första gången var jag 17 år och närde egna författardrömmar. När jag idag läser om den ser jag hur inspirerad jag blev och hur präglat mitt eget skrivande blev av skrivarstilen i Talismanen. Tyvärr är det inget positivt. När jag analyserar mitt eget agerande för ett halvt liv sedan kan jag bara sluta mig till att jag då tänkte: "Är det okej att skriva så här dåligt? Då kan jag ju jag också skriva." Något åt det hållet. För Talismanen är verkligen riktigt dålig. Stephen King hade ju en lång period där han gick på både alkohol och kokain och de partier som inte är direkt punschigt flummiga i den här boken är antingen oinspirerade, röriga eller tråkiga.
Jag ska inte vara orättvis. Boken har sina fördelar. En del karaktärer känns äkta och intressanta och bokens grundidé är spännande, även om King och Straub helt slarvar bort den. Jag har ingen annan erfarenhet av Peter Straub och vet inte vad jag ska skylla på honom och på King, men att deras samarbete med Talismanen inte är lyckad är glasklar för mig.