Lena Andersson ställer krav på sin läsare. Det går inte att strö läsa denna bok, utan den måste läsas med koncentration.
Språket är fantastiskt vackert, men emellanåt väldigt svårt. Det kräver en hel del tankearbete att komma förbi vissa avsnitt.
Huvudpersonen Ester blir lång upp över öronen förälskad i Hugo Rask. Till en början, så är känslorna ömsesidiga, men efter hand så svalnar Hugos. Ester kan inte se vad som händer. Hon tillåter sig inte att se det.
Den enda negativa med boken är att jag har svårt att förstå denna "blindhet" från Esters sida.
Är människan verkligen så oförnuftig ibland?

Betyg 4

Det sägs att man blir förälskad i den bild man gör av en människa. Precis så är det för Ester Nilsson. Hon ger Hugo Rask drag han inte besitter. Han en konstnär som är lika intresserad av sig själv som Ester blir av honom. Det är runt honom världen ska kretsa.

Ester lider och plågar sig själv. Samtalen med Hugo är långa och intressanta men det tar lång tid innan de möts kroppsligen. Ethel tar det som en bekräftelse för Hugos intresse men för Hugo betyder det inte något. Esters vånda växer alltmer och hoppet finns där att han ska höra av sig.

Denna romanen gjorde sig mycket bra som ljudbok. Mycket bra.

Betyg 4

Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek, Lena Andersson. Natur och Kultur 2013

En maktbalans i kärlek, där den som älskar mest är i underläge.

Ester är en ung skribent som har ett förnuftigt förhållande med Per, en dag får hon i uppdrag att hålla ett föredrag om Hugo Rask som är videokonstnär, där förändras hennes liv och även Pers. Hugo blir förtjust och smickrad över Esters beskrivning av honom och hans konst och de börjar umgås. De är outtröttliga i sina diskussioner och Ester blir mer och mer kär och vill att det ska ske en kroppslig förening. Vad Hugo vill är svårt att veta, jo han vill bli beundrad, dyrkad, han speglar sig i Esters tillbedjan. På natten skickar Hugo sms till Ester, bredvid henne ligger en man som inte finns. Per ställer ultimatum och Ester flyttar.

När de till slut förenas i köttet som Lena skriver så slutar samtalen, Hugo blir mer och mer frånvarande medan Ester får förhoppningar att nu är det de två. Hon väntar att han ska ringa, hon ringer själv. När Ester bestämmer sig för att glömma honom slänger han ut ett nytt bete som han antagligen inte menar så mycket med. Hon får ett halmstrå att klamra sig fast vid för ett endaste litet strå av hopp kan räcka för att hålla liv i kärleken. Inte ens när hon börjar få upp ögonen för vilken bluff han egentligen är med sina stora visioner och ord så kan hon inte låta bli att förödmjuka sig.

Varför ger hon inte upp? Ja det kan man fråga sig! När man ser historien utifrån kan man ha åsikter om det, strunta i honom tänker jag. Varför håller han hennes kärlek vid liv med små smulor som han på måfå slänger ut, förstår han vad han utsätter henne för? Nej, det tror jag inte han gör: Hugo behöver beundran, inte bara av Ester, han vill stå i centrum men är samtidigt rädd för närhet. Jag ser honom som en liten krake, en puff som behöver luft och åskådare för att existera, han är livrädd att mista sin beundrarskara.

Sedan har vi å andra sidan Per som inte existerar för Ester, han bara suddas ut i glansen av Hugo. En gång ringde hon till honom när hon kände sig övergiven. Per blev arg för att hon använde honom utan allvar, när han försökte glömma henne. Kärleken är egoistisk!

Jag hade stora förväntningar på denna roman och det är lite farligt. Lena använder inga krumbukter, och hon höjer ribban för sina läsare. Jag har svårt att känna för någon av de inblandade, kanhända kan jag tycka att Ester är pinsam och Hugo uppblåst, inga sympatier direkt. Det känns som om det inte är lönt att försöka förstå dem eller lära känna dem. Författaren har lagt distans över det hela och jag tycker det känns kallt och torrt. Kanhända det är en mening med det. En relationsroman utan relation till aktörerna.

Det är på något vis intressant hur olika man kan skriva om känslor, Lena Andersson har valt en sval väg, för mig kanske den här romanen inte ger så mycket avtryck, men samtidigt en läsupplevelse rikare.

Betyg 3

Det första som händer mig som läsaren är en konfrontation med det kalla språket, som att gå ut en novemberdag och överraskas av ett snöblandat regn. Sedan blir jag ändå fångad av boken. I grunden är detta en mycket enkel historia i en högtravande förpackning. Ester mal på och mal på, boken visar alla sätt som hon använder för att spjärna emot den enkla insikten att Hugo inte älskar henne. It is as simple as that.

Betyg 3

Annorlunda och sparsmakad samtidigt som språket bjuder på massor av upplevelser. Plågsamt och njutbart. En bok utöver det vanliga. Stark fyra.

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)

"Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek" är en bok som verkligen dissekerar fenomenet olycklig kärlek. Olycklig kärlek beskrivs som en slags sjukdom som alla hade mått bättre av om den inte hade funnits, men ändå kan den drabba oss alla när vi som minst anar det.

Vad som gör olycklig kärlek så brutal och nedbrytande är att det rationella (hjärnan) ställs mot det irrationella (läs: hjärtat), och att just hjärtat är så svårövertalat. Under hela berättelsen tvingas huvudpersonen Ester utstå en käftsmäll efter en annan just för att hon hoppas på det bättre.

Det jag inte kunde undgå att fundera över är just syftet med förälskelser. Visst, så länge de är ömsesidiga är de fantastiska, men just när det sker på ojämlika villkor blir det en brutal våldtäkt mot ens själ som sätter sådana patologiska och irrationella spår att man bara suktar efter mer.

Jag kommer själv ihåg när jag blev drabbad av det, inte för så länge sedan (och fortfarande inte helt kurerad), och Lena Andersson beskriver det hela steg för steg: ens vilja är en annans ovilja, man vet att den andre tänker så, man hoppas på att den andre kan få upp ögonen för en, man fortsätter hoppas trots att inget händer, man tappar till slut bort sig själv och känner inte igen den man har blivit medan den andra från sin maktposition inte bryr sig överhuvudtaget.

Sist jag läste något liknande var det "Den allvarsamma leken" av Hjalmar Söderberg. Men då hade jag själv inte varit med om det och förstått dess allvar och skulle överhuvudtaget inte kalla det en lek. Så om det något jag tar till mig från denna bok är att aldrig inleda något som inte ens i första hand verkar vara ömsesidigt. Hoppet är en fälla, därför är det bättre att gå vidare innan man själv slits itu. Var cynisk - rädda dig själv från egenmäktigt förfarande.

Betyg 4

Både till form och innehåll en mycket trivial roman. Det är löjeväckande att något så banalt fått Augustpriset.

Betyg 2

Trist, svårläst, komplicerad & ganska ointressant. Svag 2:a!

Betyg 2

Ester Nilsson är 31. Hon är poet och essäist och en förnuftig människa i en förnuftig relation. En dag får hon ett uppdrag, hon ska hålla ett föredrag om den kände konstnären Hugo Rask. När det blir dags finns konstnären själv i publiken och han blir hänförd. De börjar samtala och redan samma kväll blir Ester förälskad, även om hon inte vill erkänna det. De fortsätter att träffas och Ester vill inget heller än att de ska förenas i köttet, som författaren formulerar det. Men Hugo är märkligt avvaktande på den punkten, Han umgås och samtalar gärna men tar inte den sorts initiativ som Ester hoppas på. Under tiden gör hon slut med sin man med en axelryckning och vill inte se hans förtvivlan, för henne finns bara Hugo.
Till slut får hon sin vilja igenom, de inleder en fysisk relation och det blir en kort tids lycka för Ester. Men det som hon ser som ett viktigt steg framåt blir motsatsen, Hugo drar sig undan, skyller på jobb, svarar inte på SMS och mail. Ester kommer på att han har en kvinna i Malmö men det avskräcker henne inte. De träffas ju bara var fjortonde dag, det kan inte vara riktig kärlek i hennes ögon.

Så fortsätter det vecka efter vecka, månad efter månad, Ester trånar, ringer och skriver, vandrar runt hans bostad och atelje för att få en skymt av honom eller "råka" möta honom. Hon analyserar varje kommatecken i deras sparsamma dialog, tolkar allt till det bästa och vägrar lyssna till varningsropen från väninnekören. När hon till slut börjar ta sitt förnuft till fånga kommer ett SMS eller samtal från honom och det hela är igång igen...

Detta är en fantastisk bok om kärlekens makt, kraft och omöjlighet. Den förnuftiga och välutbildade Ester beter sig som en tonårstjej och Hugo, som egentligen bara var ute efter hennes beundran, låter sig dras in i något han inte behärskar utan tar den fega vägen ut. Som läsare häpnar man över hur pinsamt en vuxen kvinna beter sig, varför vill hon inte fatta vad han går för? Hugo däremot är precis lika uppblåst och egotrippad som man kan vänta sig av en beundrad konstnär som är van att få det han vill. Språket är helt outstanding, med vassa dialoger och oneliners som får en att tappa andan. Sällan har en bok varit så väl värd ett Augustpris men jag förstår att kvinnor blir provocerade av Esters uppträdande. Jag tycker däremot att det är uppfriskande med en kvinnlig huvudperson som varken är hjältinna eller offer utan en helt vanlig person som gör felval och låter sig luras av sina känslor.

Betyg 5