Boken handlar om två egyptier, som hämtades av ett amerikanskt flygplan på Bromma 2001. Ingen, utom den allra högsta toppen i Sverige, statsministern, justitieministern och några andra, visste om detta. Naturligtvis, så var CIA inblandade.
Detta är en av de största rättskandalerna i Sverige någonsin.
Lena Sundströms bok är mycket bra och ger oss alla de detaljer, som behövs, för att förstå detta rättshaveri.
Än i dag, så har inte den svenska regeringen erkänt sin inblandning.
Sverige - Rättsstat - Ha.

Betyg 5

Lena Sundströms bok ”Spår” skulle funka som en spännande och underhållande deckare om det inte vore för att boken i själva verket är ett journalistiskt verk. Det är en bladvändare som trollbinder läsaren med ledtrådar och cliffhangers. Flera gånger kom jag på mig själv med att jag förträngt att den här historien har skett i verkligheten.

Det som kan saknas i mästerverket är det motsatta perspektivet om terroristhotet som är bakgrunden till Egyptenaffären 2001, där ett amerikanskt flygplan på Bromma hämtade upp de utvisade till en säker tortyr. Det var i svallvågorna efter terroristattacken mot de två World Trade Center tornen den 11 september 2001 som affären uppstod. Den händelsen kom att bli ett paradigmskifte i västvärldens syn på hur vårt demokratiska och civiliserade samhälle ska skyddas mot odemokratiska terrorelement. Så hur tänkte skurkarna i exempelvis regeringen och CIA när de tillät en deportering av egyptier utan en föregående domstolsprocess?

Problemet för författaren är dock att det perspektivet inte är transparent och offentligt. Det enda hon har att gå på är plattityder från exempelvis Göran Persson och Fredrik Reinfeldt. Och då återstår bara författarens egen fantasi, vilket gör att boken ändrar karaktär från ett journalistverk till en skönlitterär roman. Därmed är det väl bara att konstatera att man inte både kan äta och behålla kakan.

Boken ger en ingående insyn i hur deporteringen av de två egyptierna, som sedermera utsattes för tortyr i sina hemländer, gick till. Beslutet godkändes av bland annat den dåvarande utrikesministern Anna Lindh och ingen har hittills ställts till svars för den regelvidriga hanteringen. I slutet av boken finns en gedigen källförteckning för den som vill kolla upp de påståenden som Lena Sundström gör i boken. Till skillnad från slaskförfattare som Jan Guillou, som aldrig kan bestämma sig för om han skriver som journalist eller som skönlitterär författare, tar Sundström sin gärning på allvar.

Hot från terrorism är verkligt, det är inget påhitt från neokonservativa krigshetsare. Förutom den 11-september attacken och de mer eller mindre lyckade attentaten som föregick stordådet, finns många bevis för att svenska och andra medborgare i västerländska länder allierar sig med terroristgrupper i främst mellanöstern. I senaste numret av Magasinet Neo har Per Gudmundson avhandlat hur svenskar med utländsk bakgrund ägnar sig åt terrorturism, då de frivilligt väljer att ta värvning hos terrorgrupper i länder såsom Irak och Syrien. När de återkommer är de utbildade och tränade legosoldater som skulle kunna utföra blodiga attentat i Sverige. Enligt Säkerhetspolisen har minst 80 svenskar rest till Syrien för att tränas upp till fullblodsmördare. Och den 11 december 2010 kunde vi ha fått en egen terrorkatastrof om självmordsmördaren Taimour Abdulwahab, som sprängde sig själv på Bryggargatan i Stockholm, hade vetat vad han gjorde. Så visst finns det ett hot mot vårt civiliserade och demokratiska samhälle. Ingen tvekan om det.

Men när man strävar efter att försvara demokratiska värden, måste man akta sig för att inte tillämpa metoder som riskerar att leda till en upplösning av de demokratiska värden som man vill försvara. Eller som filosofen Friedrich Nietzsche uttryckte det: ”He who fights with monsters might take care lest he thereby become a monster. And if you gaze for long into an abyss, the abyss gazes also into you.” Ungefärlig översättning: ”Den som slåss mot monster måste akta sig så att han själv inte förvandlas till ett monster. Och om du stirrar för länge ned i avgrunden, kommer avgrunden också att stirra in i dig.”

Det är här jag tycker att västvärlden, med George W. Bush i spetsen, gick för långt i sina ansträngningar att bekämpa terrorismen och islamismen. Med en onyanserad analys av hotbilder och med alltför panikartade utspel och strategier, kommer sådana här rättsövergrepp att bli legio. Men alternativet är inte en naiv tro på silkesvantar, utan alternativet är traditionellt och tidskrävande underrättelsearbete. Och då syftar jag inte på massavlyssning utan på professionellt utfört arbete där äkta faktainsamling sker.

Så mitt råd är att läsa både Lena Sundströms bok ”Spår” och Per Gudmundssons artikel i Magasinet Neo nr. 4 2014. Då får man en inblick i de två perspektiv som är nödvändiga för att kunna bilda sig en genomtänkt uppfattning om terrorismbekämpning och demokratiskt försvarsarbete.