Platsen:
Så långt norrutman man bara kan komma i norden. En avlägsen stuga, mitt ute i ingenting.
Tid: någon gång när ABBA var som störst och 10 000 mark faktiskt var väldigt mycket pengar.
Inblandade:
* 1 st storskurk på rymmen från en hämndgirig kumpan
* 1 st försupen major från den finska armén, på rymmen från en karriär som gått i stå
* 1 st 90-årig gumma på rymmen från ålderdomshemsivrande socialarbetare och kommunpampar
* 2 st lyxprostituerade, influgna från Stockholm, för förnöjelse och omväxling
samt
* 1 st rådjursdetektiv som anar att något skumt pågår i den avlägset belägna stugan.
Historien om hur dessa vitt skilda karaktärer slutligen firar julafton tillsammans är i sanning en skön skröna.
Drivmotorn - de 36 kilo australiensiskt, stulet guld som ligger gömt i rävgrytet bakom stugan - skulle i en sämre berättad historia kunnat få huvudrollen. Men här blir det inte så. Guldet blir just bara motorn.
Huvudrollerna innehas av de ytterst färgstarka karaktärer som Arto målar upp och låter gå lös på varandra i oförutsägbara händelseförlopp.
På ett typiskt Paasilinnskt manér förblir alla karaktärer grovt hårdhudade, och samtigit föränderligt mänskliga och varma.
Historien skulle lätt kunnat vara platt och meningslös, men var allt annat än det.
Detta var helt enkelt en riktig jävla skröna.
Inläsaren Erik Hammar gjorde ett gott arbete med denna bok. Utan att själv ta någon plats gav han rättvisa åt de färgstarka karaktärerna.
Det enda som kunde stoppa flödet ibland var hans osäkra och övertydliga inbromsningar inför varje finskt ord eller namn. Men det är en försumbar brist.