År 1831 föds Hercule Barfuss på en bordell; döv och mycket vanställd. Men han har en speciell förmåga; han kan läsa andra människors tankar, något som många får erfara. Samma dag som Hercule föds, föds också ett annat barn, en flicka vid namn Henriette Vogel. Hercule och Henriette kommer att känna en stor samhörighet med varandra, men de skiljs åt när bordellen stängs. Hercule tvingas ut i världen och förlorar kontakten med Henriette. Han hamnar bland annat på dårhus, men befrias och hamnar sedan på ett kloster. Tanken på Henriette håller honom vid liv, och allt återfinna henne är allt han lever för.
Språket i boken är ganska vackert, men det kan inte kompensera för bokens andra brister såsom irriterande sidospår som får berättelsen att tappa fart. Det känns som om något fattas i berättelsen och jag får ibland tvinga mig själv att fortsätta läsa boken. När det blir såhär är det aldrig roligt.
Synd också att fenomenet skönhet beskrivs på ett sådant stereotypiskt sätt. Bland annat beskrivs en flicka som att hon är skönheten personifierad: ”det långa håret som naturen har ondulerat, leendets blänk av evighet, den ädla profilen, näsans triumfbåge, mandelögonen, hennes gång – som en skygg hjorts -, de fulländade brösten, (…) den exotiska frukten som är hennes mun” (s 236). Sånt gör mig trött. Det är lite fånigt med sådana här böcker på ”Skönheten och Odjuret-temat” där det fula odjuret är obeskrivligt fult (och det är alltid killen som är odjuret) och den sköna skönheten är makalöst vacker.
Boken är helt enkelt inte bra; jag har läst böcker som gett mig mycket mer och de har inte ens fått Augustpriset för bästa roman.