Drömbokhandeln, Laurence Cosse. Sekwa förlag 2012 i översättning från franskan av Marianne Öjerskog.
En roman om en bokhandel det låter lockande för en bokälskare och bara att titta på omslaget lockar fram lyriska känslor. Men snart dyker orosmolnen upp, det som börjar som en mysroman, blir snart en thriller!
Det till det yttre omaka paret Ivan och Franceska är båda trötta på den likriktade utgivningen av masslitteratur och bestämmer sig att satsa på en kvalitetbokhandel, en ”drömbokhandel”. De har den gemensamma kärleken till böcker som står sig, som inte bara är bladvändare. När de efter mycket arbete äntligen öppnar ”Au bon roman” i Paris känner de en stor lycka..
Urvalet av böckerna görs av för varandra och omvärlden hemliga aktörer, alla författare. Bokhandeln blir till en början en stor succé, folk strömmar till, och många gånger stannar kunderna lite extra för att läsa och diskutera litteratur, och när de lämnar bokhandeln är det inte ovanligt att de har en trave böcker som sällskap. Finns inte det man söker beställs det hem. Men snart börjar orosmolnen hopa sig, det sticker illa i vissas ögon att ”Au bon roman” riktar in sig på det de anser är goda romaner. Med vilken rätt! Det börjar hända saker, tre av de hemliga deltagarna råkar ut för olyckor, nu börjar Ivan och Franceska bli oroliga för de övriga och inser att de måste varnas. En utredning dras igång som måste ske så hemligt som möjligt för att inte avslöja medlemmarnas identitet.
Det är härligt som bokälskare att följa Ivan och Franceskas planerande, deras diskussioner om böcker de läst och dess författare. Så det blir många lästips, om än mest franska som inte jag är så bekant med, så på ett vis hade det varit trevligare om det hade varit lite mer spridning. Handlingen blev också lite rörig och upprepande, det här blir nog inte någon klassiker i mina ögon, men en god underhållning.
Det är ett aktuellt ämne det här med bokförsäljning, om bokhandelns överlevnad i läsplattornas och internethandelns tid. Hur masslitteratur vräks ut i butiker på bekostnad av de små förlagen. Och lite får vi väl skylla oss själva, vi kanske inte både kan äta kakan och ha den kvar, eller så får formen på handeln utformas mer nischat som det gjordes i romanen. Jag förstår egentligen inte varför deras ide var så provokativ, det borde finnas plats för alla smaker. Det kanske är så enkelt att man inte får sätta sig på för höga hästar och tro att man är något, tom i Frankrike!
Personligen är jag väldigt förtjust i antikvariat, att gå där och känna och läsa och få några skatter med sig hem. Inget kan för mig slå känslan att i hammocken, på verandan, i sängen eller var som helst hålla en bok i min hand, att ta in den både med kropp och själ. Men jag kan också förstå att läsplattor kan ha sin funktion, även om det för min del får vänta på obestämd tid.