Broarna i Madison County Robert James Waller 1992 Norstedts i översättning av Karin Benecke
Få böcker har drabbat mig som denna, inte på grund av språket, utan på grund av känslan. Att ha lyckats fånga det magiska som två människor sänder ut till varandra utan att det blir banalt.
Hösten 1989 blir Robert James Waller uppringd av en före detta Iowabo som vill diskutera en story, mannen är väldigt hemlighetsfull och vill att de ska träffas. Waller går efter betänkande med på att träffa de två syskonen Michael och Carolyn. Innan syskonen avslöjar sin berättelse som handlar om deras mor vill de ha en försäkran om att Waller om han tackar nej till att skriva aldrig kommer att avslöja det de återgett honom. Så börjar de berätta, Waller lyssnar och bestämmer sig för att göra ett försök att skriva om Francesca Johnson och Robert Kincaid.
Francesca dog 1989 vid en ålder av 69 år, Robert Kincaid skulle ha fyllt 75 det året. Francesca dog en naturlig död vid sitt köksbord, där en granne hittade henne. I sitt testamente begärde hon att bli kremerad och att askan skulle strös ut vid Rosman Bridge, allt det här var svårt att förstå för hennes barn, i alla fall innan de hade gått igenom sin mors tillhörigheter, dagböcker, brev och fotografier och ett valnötsskrin med innehåll av en kamerautrustning. I ett personligt brev till sina barn berättar Francesca om sin kärlek till Robert Kincaid, en kärlekshistoria som varade i fyra dagar men också mentalt återstoden av deras liv. Det var det materialet Robert James Waller fick i sin hand.
En varm augustidag kör en pickup upp på gården i södra Iowa där Francesca bor med sin familj, hon är för tillfället ensam hemma. Här ute på landsbygden känner alla varandra och den här bilen hade hon aldrig sett förut, ut kliver Robert Kincaid som en uppenbarelse, så beskriver Francesca deras första möte. Liksom Francesca blev drabbad av Robert, blev även Robert fascinerad av Francesca. Han förklarar att han arbetar för National Geographic och letar efter en övertäckt bro som han ska fotografera. Francesca hör sig själv säga, jag kan följa med och visa vägen. På den vägen är det.
Författaren har lyckats bygga upp och behålla den stämning som uppstår mellan de två, de känner från början attraktion till varandra och den byggs på efter hand. Det känns som om de suger på karamellen, de dras till varandra och vill vara i varandras sällskap, ser varandra i varje rörelse, det är lika mycket själsligt som fysiskt. En stor konst att skriva så, och visst ser jag Meryl Streep och Clint Eastwood framför mig och det kanske hjälper till, men jag har haft svårt att se den filmen för den framkallar mer sorg, men boken känns mer balanserad. Men den här historien gör ont, det går inte att komma ifrån, den gör ont från olika håll, men den är också så underbart berörande, sött och salt.