Syndaflodens år liknar andra skildringar av Margaret Atwood som handlar om hur människan står för världens förfall. Hon beskriver en värld som trasas samman allt mer ju längre människorna kommer fram i utvecklingen och då utan att ta hänsyn till omvärlden. Visst känner man igen sig och det får en att fundera på om alla vetenskapliga framsteg är värda de negativa effekterna. Av de enda varelserna på jorden är vi de enda som inte bibehåller en balans i naturen, utan låter den exploateras.

Det är en dystopisk skildring (fortsättning på Oryx och Crake), men den depressiva, mörka och tröstlösa känslan som kunde hittas i Oryx och Crake framgår inte lika tydligt. Atwood verkar vilja öppna upp ögonen för vart vi är på väg. Och hon har gått långt från sin debutroman Upp till ytan där hon beskrev människans onda exploaterade natur fram till Syndaflodens år där utrotningen av det mänskliga släktet verkar vara det enda sättet att bibehålla jordens balans.

Betyg 3