Det är svårt det där. Relationer. Premisserna för att ingå en relation kommer till stor del påverka utfallet av själva relationen. I ”Isak & Billy” får vi ta del av relationen mellan namne karaktärer; Billy, den utåtriktade, kontrollerande och muskulösa, samt Isak, den passiva, med den ”hopplöst otränade kroppen” och som befinner sig i en ständig ångestbubbla. Kristoffer Folkhammar har på så sätt skapat två polariserade karaktärer där det naturligt kommer uppstå motsättningar.
Folkhammar skapar på ett fåtal boksidor så pass nyanserade karaktärer att man inte fattar tycke för någon utav dem, deras mänskliga ”fulhet” blir så pass palpabel. Den genomgående känslan blir istället att man vill att det ska ta slut mellan dem, för deras egen skull, för att slippa det ständiga pendlandet i karaktärernas skuldsättande av varandra.
Isak blev för Billy mer ett projekt för att åskådliggöra vilken fantastisk människa han är: ”Billy tänkte att det finaste man kan göra är att älska någon trots hans skavanker” och kräver i gensvar ständig bekräftelse av Isak. Billy blev för Isak en vägg som Isak kunde stödja sig emot och utnyttjar därför Billys generositet; samtidigt utstår han mindervärdeskänslor eftersom Billy är allt det som resten av världen uppskattar och som han själv inte är, men kämpar mot dessa känslor genom att inte ge Billy någon bekräftelse överhuvudtaget.
Det är så infekterat det kan bli. Det är ångestladdat. Det får mig att tänka på att uttrycket ”opposites attract” är ett uttryck som vi borde skrota helt och hållet. Men kanske det Folkhammar framförallt vill få sagt är att vi inte ska se andra människor som ett sätt att hela eller hävda oss själva på, för det om något är inte en premiss att basera en relation på.