Denna roman från 2011 handlar om en riktigt urspårad överklassfamilj. På ytan ser
allt bra ut, men inunder är allt trasigt. Familjefadern Jan-Carl är narcissistisk
och maktberusad, makan Louise en iskall neurotisk häxa, dottern Julia självdestruktiv.
Hela familjen är rätt gräslig, fast på slutet anar man kanske en ljusning.
I någon recension såg jag att de Faire jämförs med överklasskildrare från forna dagar
som Olle Hedberg och Gösta Gustaf-Janson. Det stämmer till viss del, men ingen av dem skrev så mycket om sex som de Faire. Det är kanske ett tidens tecken. Det som skildras är en värld där yta, etikett, pengar, karriär och släkttraditioner styr det mesta. Boken är ganska skickligt skriven och klart underhållande, om man som jag gillar att läsa om sjuka uppblåsta typer som det går dåligt för. de Faire skildrar sina huvudpersoner
med ett närgånget psykologiskt öga. Jag tycker nog inte de Faire är lika mycket
humorist som Hedberg och Gustaf-Janson, men ibland är han rolig.
Han verkar jämfört med sina äldre kollegor ha bättre insyn i de verkliga makt
och överklasskretsarna.

Betyg 4

Ett odramatiskt familjedrama utan toppar. Det är en skildring av en överklassfamilj och deras oförmåga att hitta rätt. Ämnet är intressant men det väcks inga frågor. Det blir ganska dystert.

Just det faktum att rika människor sällan är lyckliga är en spännande utgångspunkt. Många fastnar i att spela en roll och känner sig ständigt otillräckliga. Genom stereotyper hade man kunnat raljera med komiska inslag, genom ärvda ideal hade man kunnat hitta gripande berättelser, författaren avstår båda vägarna och målar i grått. Det är inte dåligt men det finns ingen poäng.

Betyg 2