"Axel von Fersen och drottning Marie-Antoinette. Jag kan bara säga att jag älskar er", av Margareta Beckmaner. 2010
Så mycket närmare än så här kan man nog inte komma det mytomspunna paret Axel von Fersen och frankrikes drottning Marie-Antoinettes relation.
Författaren och bibliotekarien Margareta Beckman med ett stort historiskt intresse, har fått tillgång till det franska riksarkivet och där fått läsa Marie-Antoinettes brev i original. Genom dessa brev, men även genom Axel von Fersens brev och dagboksanteckningar växer ett porträtt fram av drottningen och hennes äktenskap med Ludvig XVI, och kärleken till Axel.
Marie-Antoinette var tidigt bortlovad till den franska kronprinsen, äktenskapet var menat att motverka den fientlighet som rådde mellan Österrike och Frankrike. När Marie-Antoinette anlände som ung brud till sitt nya land så hade hon till en början svårt att finna sig till rätta. Den oerfarne kronprinsen var inte till så stor hjälp och det tog sju år innan äktenskapet fullbordades, vad det berodde på finns det delade meningar om. Det var hur som helst ett stort bekymmer, framförallt för hennes mor Maria Teresia som i brev förmanade henne att hon måste föda en tronarvinge, så hennes ställning var säkrad. Så småningom blev det fyra barn. Även om äktenskapet började svalt så verkade det som om de till slut fann varandra, om än inte i en passionerad storm, så i alla fall som ömsinta vänner. Passionen stod i så fall Axel von Fersen för, alla tre tycks ha accepterat varandras roller.
Den franska staten hade på 1780-talet stora finansproblem. Folket svalt men kungafamiljen fortsatte att leva i överflöd. Klyftorna växte mellan kungen och hans närmaste omgivning, och mellan kungen och folket. 1789 var vintern ovanligt kall, det var arbetslöshet och folk svalt och frös ihjäl. Det var början till den franska revolutionen som till slut blev kungafamiljens undergång, en mycket grymt öde mötte dem. Axel von Fersen arrangerade en flykt för kungafamiljen men de blev ertappade och förda tillbaka till Paris som fångar.
När Ludvig XVI avrättades 1793 så ljöd ropen ”leve nationen” och man doppade bajonetter och näsdukar i hans blod. Senare på året fick hans drottning möta samma öde. Före avrättningarna hade de varit instängda och till slut åtskilda, även deras barn. Och det kan man tycka är det allra grymmast hur man kunde behandla dem så grymt och då allra helst den yngste Louis Charles som togs från sina föräldrar bara åtta år, för att ”avkungligas” och till slut dog under svåra förhållanden.
Jag läste med stort intresse denna berättelse som inte är en roman i gängse form, utan mer en betraktelse av tiden för den franska revolutionen och ett försök att få en tydligare bild av den hatade drottningen som föraktfullt kallades för ”österrikiskan”. Genom brev och dagböcker försöker Margareta Beckman komma sanningen så närma som det går. Hon skriver att hon inte vill spekulera, men lite spekulationer blir det ändå när det gäller Marie-Antoinettes andra son som hon antyder hade Axel till far, men som sagt det finns det inget bevis för. Det hela är underhållande och lättläst och det är väldigt intressant att få en bild av revolutionen från kungafamiljens vinkling. De förstod eller ville inte förstå allvaret förrän det var för sent. Det visar också än en gång hur farligt det är med frustrerade människor, när frustrationen ökar och hatet riktas åt ett håll och alla hämningar släpper så totalt. Något som även Axel von Fersen fick erfara. Han dog en martyrs död för något som det senare uppenbarade sig att han var oskyldig till. Människan har i alla tider behövt syndabockar och hat har en tendens att skymma sikten, allt behöver inte bero på en händelse utan en hel kedja. Men när den sista droppen faller, faller också alla murar.

Betyg 4