Under nazist tiden fanns endast ett fåtal förintelseläger, som dock inte bör förväxlas med koncentrationsläger, där människor arbetade till döds där det ibland också (som i fallet Auschwitz) kunde finnas krematorie. Förintelselägren var bland annat Sobibor, Treblinka, Dachau och några till. Till dessa läger fördes människor och avrättades inom några timmar. Här fanns ingen selektion och maskineriet var oftast så perfekt att endast ett fåtal överlevande finns kvar att vittna om mardrömmen.
Franz Stangl, en österrikare var kommendant i Treblinka, Gitta Sereny har ägnat hela sitt liv åt att interviuva både tredje rikets offer och bödlarna. I "Vid Avgrunden" utfrågas Stangl (som år 1972 då denna intervijuv skapades satt av livstid i fängelse) om sitt liv, sin moral, sin syn på skulden.
Jag upplever inte att Gitta Sereny ställer Stangl till svars, utan istället tillåter honom själv berätta sin historia, först den historia som framställer honom själv i god dager och därefter, när den psykiska pressen blir för stor, den berättelse han själv väljer att berätta och som sen kommer leda till hans död.
På sätt och vis är denna bok otäckare än många andra böcker som behandlar samma ämne med skarpare ton och fler detaljer. Kanske är det så eftersom läsaren själv får möjlighet att skapa sin uppfattning utan pekpinnar, eller en kontinuerlig tryckande känsla av "så här skall du känna nu". Franz Stangls historia kan nog vara en av de viktigaste historierna som skrivits om förintelsen, eftersom den behandlar en av människorna som kunde sagt nej, men ändå inte vågade. Detta är en bok som gör ont att läsa.

Jag upplevde "Vid avgrunden" både positivt och negativt. Jag hade läst Sophie Scolls korta liv, före och det avgjorde en hel del av mina känslor inför en del av de tämligen fadda argumenten Stangl lade fram till sitt försvar. Sereny både lockar till begrundande och ifrågasättande, inte bara av nazisternas beteende, utan också övriga länders nonchalans och kyrkans inställning till att hjälpa de flyende nazisterna. Genom dessa historiens fönster får man perspektiv på förintelsen av judar och andra folkslag på ett nytt sätt. Det slår en många gånger hur all uppmärksamhet riktats mot nazisternas aktiva fördömelse och passiva motstånd, men mindre mot västmakternas inställning. Detta är en svart bok, otäck och verklighetstrogen. Men det visar också att människor består av både gott och ont, när Stangl slutligen tvingade sig själv att inse vad han hade gjort drabbade det honom hårt. Frågorna som kom upp under läsandet av boken var dock; Vad hade jag gjort i hans ställe? Hade jag vågat riskera mitt liv för att slippa arbeta med det han gjorde? Hade jag kunnat "stänga av" mig själv för att slippa ta itu med vad jag såg?

Till och med om man tar en vanlig människa i nazist Tyskland, en människa som du eller jag, hade vi protesterat? Protesterar vi idag?

Betyg 5

Detta är ingen roman.

Gitta Sereny har kommit Franz Stangl inpå livet. Eller? Nej, man blir aldrig riktigt säker. Hur som helst, är det mycket intressant att läsa vad en man som han, som har så mycket på sitt samvete har att säga. Hur stog han ut?

Återblickarna som Sereny redogör för är mycket levande. Inte minst får man en tämligen klar bild av hur Treblinka såg ut och fungerade.
Men den här reportageboken handlar om mycket mer än "bara" Treblinka. Den handlar om nazisternas tidiga anstalter för utvecklingsstörda, oliktänkande, kommunister osv.

En gren som Sereny väljer att följa i detalj, som jag tycker hon skulle kunna släppa lite på är den katolska kysrkans ansvar. Visst, det är viktigt och intressant huruvida kysrkan känt till och kanske tom sanktionerat nazisternas metoder, men den goda Gitta Sereny verkar ha ett närmast besatt intresse i denna fråga. Men jag tror inte hon är ensam om det.

Betyg 4

En otroligt bra och intelligent bok. Det som jag tyckte var mest beklämmande var upptrappningen av fulheten i det som Stangl gör, och hur han skärmar av sig och inte tar ansvar för sina handlingar.

Elin Leticia har redan skrivit en utförlig recension, som jag till största delen känner igen mig i, så jag håller min kort.

Betyg 5

Jag instämmer i vad Elinleticia skriver om boken. Det är en otäck och naken skildring av Treblinka. Jag undrar hur människan kan bli så ond, så att det gick att genomföra ett utrotningsläger för människor, för det var det Triblinka var. Människorna som kom dit levde inte många timmar, de hade inte en chans att överleva. Det är en otäck och tankvärd bok. den väcker många tankar.

Betyg 5

Boken är helt klart mycket läsvärd. Man är inte samma människa efter att man läst den.

Jag tycker om att hon låter Stangl berätta historien på sitt eget sätt. Under press eller tvång att hitta moraliska kompasser tror jag inte han kunnat genomgå den förändring som hon framkallade hos honom.

Jag läste i en av recensionerna att han kunde sagt nej. Det är lätt att säga i efterhand. Det är därför hon ställer frågan i boken. Vi vilken punkt kan man begära att en annan människa ska ha modet att dö?

Däremot ogillar jag hennes psykologiska insikter, dom förefaller mig snäva och onyanserade när hon ska "tolka" Stangls känsloliv.

Men jag säger: Läs den!

Betyg 4

Köp boken på amazon.se klicka här (betald länk)